Jag la en fågel i din hand, du brast i gråt.
Det var då du svek mig första gången.
Du var rädd att den skulle bli krossad i din hand.

Det var första gången jag såg en man gråta. Det var en ny upplevelse,
den skrämde mig. Jag var den som var rädd, behövde ha stora trygga män
omkring, som kunde hjälpa mig att leva det liv jag varken hade kraft,
mod och ork att leva.
Min värld ramlade sönder, det skrämde mig att du var svag och sårbar.

Från den dagen var jag tvungen att bli av med dig. Du fanns inte längre.
Jag gjorde allt jag kunde för att såra dig, hela jag skrek, tyck illa om mig.

Jag hade makt att såra dig som du sårat mig genom att visa din svaghet.
Jag gjorde allt som jag visste skulle såra dig, så småningom insåg
du vad jag ville, din besvikelse var stor, din vrede efterlämnade både
svullnader och blåmärken.

Din smärta bländade mig och gjorde mig skamsen, samtidigt som skammen
gjorde sig påtaglig växte också känslan av makt.