Jag känner mig handlingsförlamad.

Jag hör dem så väl,
de talar om för mig.

Du måste,
du ska,
var stark,
kämpa på!

Jag bär på ett ton av förväntningar.

Mina väger tyngst,
de är jobbigast att dras med.

Jag vill orka.
Jag vill bli något.
Jag vill vara något

Jag vill, vill, vill!

Besvikelsen sköljer över mig
när jag inte lyckas.
Jag känner mig ovärdig,
onödig och dum.

Jag vet att jag kan, om jag vill.

Oftast.


Men förväntningarna är så tunga

och de kväver.