Gammalt gustavianskt vidunder
Brännmärkt av kärlekens sigill
Skrapade ihop sekunder
Även när tidens spinn stod still

Den gick i väntan på ett under
Visarna fast i ”från” och ”till”
Hoppade över stunder
Avgrunder till alla ska och vill

Den gömde hjärtslag i sitt dunder
En febrig själ i sin marschdrill
Valsade på labila grunder
Höll Ensamheten tätt intill

Den trodde mänsklighetens sår
en sträcka lång nog kunna läka
men när man kretsar runt i år
kan inte oändligheten räcka

Pendylens död det digitala blev
-av intet värde är ett hjärta av guld!
Arytmiskt och med brustna drev
sjungs än en sång om evig skuld