Hon hade diamanter fastspikade i ögonen
- frusna tårar från en äldre tid -
där ljuset skars itu i färglängder
och flätades samman i regnbågar

Hon vävde molnlätta drömmar i silke,
strödde dem bland sorglösa vindar
För hon stod kvar vid stängda grindar
ryggraden -ett tilltrasslat pärlhalsband

Hon lät sin värme flöda ur lederna
ljudlöst, otvingat, likt timglasets sand
Orädd, klippte hon sitt starkaste band
och verkställde domen om att leva halvt



Skulptören, han stannade ett tag
- det var nog mitt i en stund febril -

hos henne fanns ju varken
Fullkomlighetens bleka alabasterdrag
eller Dygdernas tyngd
Allt i allt var hon fragil



så han gick när det ljusnade till


för han sökte fängsla skönhet i marmor;
trollbundna, ivriga fingrar fortsatte
mejsla kroppar åt koketta gudinnor,
och skåla för evigt unga spegelbilder …