När jag fyllde åtta år klev mörkret in över min tröskel. Jag vet inte om jag tidigare varit mörkrädd, men efter den kvällen lärde jag mig att inte lita på skuggorna. Långt senare skulle jag inse att min inre skugga, mörker var betydligt svårare att handskas med. Att inga lampor i världen räckte för att jaga bort skräcken.

Min fostermamma såg förändringen och gav mig en kväll i december en ficklampa.

– Nu kan du jaga bort trollen ur hörnen när du ska sova, sa hon och stängde dörren.

Att trollet var hennes egen man anade hon nog inte. Om hon visste det var hon utan tvekan djävulens hantlangare.

Mot trollet som kröp ner i min säng, hjälpte varken ficklampor eller att blunda. Hans händer under mitt flanellnattlinne gick inte att stoppa.

– Snälla pappa, det gör ont, försökte jag vädja i början. Men jag lärde mig snabbt att mina tårar och böner gjorde honom bara mer hårdhänt. Istället stängde jag av och gick in i mitt inre skuggland där lampan alltid lyste.

Fram till jag fyllde tolv låg jag varje kväll och väntade. Skulle han komma eller skulle jag få slippa? Ibland var väntan nästan värre. Det hände att jag önskade att trollet skulle komma, då skulle jag slippa oroa mig och få vara ifred nästa kväll.

© Iréne Svensson Räisänen

Min menstruation var effektivare än alla lampor. Från det jag fick min första blödning höll sig trollet borta från mitt sovrum. Men mörkret hade för alltid klivit in över min tröskel och byggt sig ett bo inuti mig.

© Iréne Svensson Räisänen