Det var kamferdropparna

De som droppar droppar det
var de som hindrade klockans
tickande i det grådaskiga det
stilla makliga upprepandet.

Dropparna som föll över huvudet
rakt ned i mun. Tungans närmande
likt passionerat drömt
slapp se dig
rusa efter papper, torka mig på magen,
allt var inom det var nog nog det

Dagar bortom oss. Du din
blå cykel upp genom
land ej längre vårt.
stulits av uppluckrade nyanser
Sjunger i
dusch över disk för dig för det
kommande för lönnen bäcken

och de där dropparna

På hyllan med en sliten etikett står
medicinen kvar, så rätt så slätt.


I brunnen som jag lutat mig över
syns oljans rester i botten av
oss två. Vi stela främlingar i frysfack

begravs så.