Utanför lägenheten föddes nya årstider
de dansade och dog
Människor samlade ihop delarna av sina liv
och drog vidare som nomader
Det fanns alltid nya jaktmarker
för de ständigt hungriga
Där innanför föddes ingen och ingen dog
Telefonens tystnad var organisk och tung

I varje liten vrå
i det överfulla förrådet
staplades de utnötta skorna
Minnena från mörkertidens vandringar
från de tröstlösa försöken
att trötta ut en hungrig skulds ångest

Så en vinterdag
stod ett litet barn vid ingången till parken
Frostnupet trots yllekläderna
rosenkindat och klarblåögt
-Hej vän, sa jag
Och det lilla barnet svarade mig, utan ord
-Välkommen hem, sa jag

En melodi, ren och porlande
spräckte den förkolnade himlens kupol
Glimrande krackeleringar bröt upp
den förbrända världens murar
En liten luftvarelses stämma
var återfödelsens startskott

Över borden på kaféerna
ut på människornas gator
sköljde en ström av kluckande ord
fram som yster vårbäck
Jag behövde inte längre värja mig
utan öppnade min famn
för svallvågorna från livet