jag förstår inte
hur jag på något sätt
kan älska hur det svartnar
framför mina ögon.

hur jag kan omfamna
de skakande benen
de darrande händerna
den ständiga kylan.

hur kan jag vara stolt
över att gång på gång
tappa balansen
och falla handlöst
inför alla som vill se?

hur kan jag vilja belöna mig själv
för blåmärkena som uppstår
efter att ha träffat marken
för att kroppen inte orkar stå?

det är stunderna då halsen blöder
och när jag måste luta mig mot väggen
för att orka lite till
stunderna då hungersmärtorna
känns tydligare än hjärtslagen
och när jag går en kilometer till.

jag drömmer om det tunna
för det är något i det förbjudna
som vägrar låta mig gå.

och när rösterna från verkligheten
stammar fram att jag kan dö
är jag ett steg närmre målet.
deras labila kärlek tappar värde
för ingen annnan än döden
kan lova mig skinn och ben.

de tomma blickarna som svävar
bakom tjocka lager grus
tänker att jag glömt vad kärlek är.

de talar i gåtor
byter oroliga blickar
men ingenting mäter sig
med de dalande siffrorna
och de maniska tankarna.
så vad finns här att älska?

jag vet inte hur jag kan
sola mig i denna dekadens.
kanske älskar jag döden
så som döden älskar mig.