jag tror att jag stannar här
sekunderna innan gryningen
våra andedräkter minus
en hel värld
mina tankar fingrandes på
minnet av dig
intill kallsupen av natten
kaosskriet som samlat
kraft hela vägen
men ändå tiger så förbannat
stilla när du väl träffar som
ett lokomotiv i magen
för att lämna allt i panikartad
tystnad
minnena som somnar om
men aldrig jag

jag tror jag stannar här
innan dagsljuset klöser hål i
ögonlocken
för hur stadigt jag än står
hur fast det ändå slår
så rasar vi och fastän jag tar
sats varje sekund och varje
minut är det oss du ser när
du vaknar
i trasor på ditt sovrumsgolv

tonerna vandrar fel och spel
eller inte spel
att vara rädd eller halv
eller bara inte hel
jag har tappat kraft att ens
försöka övertyga längre
och jag vacklar inte alls men
det är här jag sluter mina ögon