när ögon inte ser
ens på håll tar mörkret över
gröper ur intill skelettet

det drar vindar längs golvet
om natten
gråt blir till is
i strupen och man kan
inte andas i vakuum

jag har försökt fånga
sådana nätter ibland
när jorden har
slutat rotera
försökt gråtviska fram
all bottenlöshet som
stjäl syre
och mening och liv

jag har velat fånga
slutet på början
hitta färg som kan
matcha panik
plocka slocknade
stjärnor som fallit
och tonsätta
tårkvävda skrik

(allt för att visa
dig stilla ur öppna
skälvande händer)

men det finns inga
ord för lungor som
nästan brister