Det finns ingen kyla
som är så laddad så,
enkelriktat kall.
Som din beröring efteråt,
efter de minst intima av
ögonblick då din puls slår
mitt bröst blodigt en
dimension ifrån.

Innanför det fysiska
är allting för halt.
Får inget fäste och
glider ofrivilligt förbi,
varje skymt av ett svar.
Undanflykter placerade
i hörnet av varje sinne.
Så komplext uppbyggt,
är ditt försvar.

Dina ögon
tömmer rummet.
Du tillbringar varje ensam stund
åt att måla över, lager på lager.
Uttryckslös som en vaxduk,
men jag ser dig flaga.
Ögonvrån fångar upp,
instinktivt, det själen kräver.
Och när jag ler med
gråten i halsen mot
en älskande förklädd
i tusen fasader.

Överlevnadsinstinkten
griper in, tar över och

det finns ingen värme
som är så laddad så
enkelriktat varm.
Som mellanrummet mellan
din kropp och min när
mitt ansikte brister och
jag ser varje ben i din kropp
krevera.

Av en känsla så stark
att den kunde teleporteras.
Förbi vilken massa,
vilka lager som helst.