Sen låg man där...
i sin egen framtid…
och såg sitt eget förflutna…
Skuggor smyger sig över en naken kropp…
smeker frusna bröst och blåser kallt…

Sen kommer den dit…
rädslan, den man kallar döden,
kysser den släta kinden,
och viskar, du är överlämnad…

det sägs att tårar är för ögat,
men själen är då glömd i sin ensamhet…
under en resa utan tid och utan kroppen,
där vandrar den,
sen låg man där,
där ingen annan vill ligga och tigga
om en gnista liv, för rädslan är där
böjd över en, och ler för sig själv
då man ligger där…