Att bo i Paris är inte som att bo i Stockholm, inte på långa vägar. Vid halv nio vaknar jag, dricker mitt kaffe på svenskt vis, äter croissanter på franskt vis.

Sedan går jag på vernissage.

På vernissagen ligger förväntan i luften, bakom all asfaltrök jag just lämnat bakom mig där utanför. Färger; det är gult och rött och grönt och blått och också svart och grått.

Det lukat konstnärsfärg i hela lokalen. Konstnärer som tror på sig själva berättar om sina verk. Med en känsla som är äkta. Deras verk är vackra och superba. De tror på sig själva, att de kommer att lyckas.

En dag vill jag också bli som de.