Jag sitter på ett båtcafé på Skeppsholmen tillsammans med min vän Roberto Rojas som är på Sverigebesök från Peru. Det är en solig och lite kylig majeftermiddag året 2004. Längtandet efter sol och värme har varit obeskrivligt efter en hård vinter. Jag njuter av att känna den svala värmen på min kind och ser den vackra utsikten framför mig över vattnet. Jag ser djurgården, Vasamuseet, Nationalmuseum, de vackra historiska husen och de vackra båtarna som glider förbi. Moderna museet ligger precis bakom oss. Folk börjar klä sig lite lättare och med varierande och glada färger. Man blir bara glad att titta på folk som passerar förbi med vackra och färgglada kläder.  

Roberto flyttade till Peru efter många år i Sverige tillsammans med sin fru och sina tvillingdöttrar som var då fem år gamla. Han sökte och fick ett lektorat i organisationspsykologi på Limas universitet. Han älskar sitt jobb men vantrivs så mycket i hemlandet så att han funderar att flytta tillbaka till Sverige. Roberto berättar att flickorna vantrivs. Frun säger inte så mycket men han kan känna att hon inte är lycklig. Han känner själv en stor saknad över sitt liv i Sverige, att han till och med saknar snön och tänker mycket på det. Jag betonar vikten av att han inte fattar ett förhastat beslut.

- Har du tänkt att du kanske inte får det jobb som du förtjänar här. Du blir kanske som bäst tvungen att jobba som socialarbetare igen.

- Det är inte viktigt längre. Jag vill bara komma till ro och känna mig hemma igen. Jag vill se att Mercedes och flickorna är glada igen. Det är det som är viktigast för mig just nu.

- Har du letat efter paketet där hemma?

- Jag har sökt de ställena som jag trodde att jag skulle hitta det men det fanns inte där. Jag öppnade alla paket som jag kom på men alla, precis alla var tomma. Det finns inte där Samuel. Det var bara en illusion som jag hade. Det är inte där.

Vi tar en promenad runt ön, Gröna lund ligger nära och man kan höra barn som skriker och deras glada skratt. Gamla Stan ligger och vilar med värdighet på andra sidan vattnet, men ändå mycket nära oss. Slottet med sin storhet står stadigt och hälsar oss från de hårdarbetande medmänniskorna i förr. Roberto ser sig omkring och säger att det är så mycket träd i huvudstaden, det är så rent, luften känns ren och underbar, vilken vacker stad, vilka vackra människor, vilken ordning.

-  Jag minns inte att jag kunde lägga märke på all denna skönhet på det sättet då när jag bodde här. Hur kunde jag inte se det?

Roberto säger sorgsen men bestämd: Jag flyttar tillbaka. Jag har frågat mina ”tjejer” och det är ett beslut vi fattat tillsammans.   

Nästsista avsnitt!