.....


tömmer mig in och ut

fast

i samma mönster som förut

ångesten ändrar gestalt

välbalanserad nyanserad eller skickligt maskerad

men inget får tyst på den inre rösten

som påminner om alla upprivna löften

trött på att ge vika

på samma sätt som jag låtit svika

min värdighet stolthet och självaktning

raserad

likt självrespekten som också den är

utraderad

kvar finns ett tickande självförakt

som ett öppet och infekterat sår

oförmöget att läka trots en uppsjö av gångna år

känslorna letar sig fram

runt

men motas tillbaka

med ett löfte om att ständigt vaka

och lämna plats åt en groende känsla

en dröm om ett annat liv

där jag gjort mig fri

från det de kallar min kropp

ett sista desperat hopp


men verkligheten kallar tillslut

kroppens varningssystem slår ut

alla tomma löften , alla urvattnade ord

tills tårarna återigen strömmar ner

de fräter och piskar

jag blundar och ler

parallellt med rösten som viskar

”snart slipper du vara fången”

det här var var sista gången”

jag intalar mig stilla

att det inte är så illa

en klen tröst som lugnar och hyschar

söver och vyschar

snart slipper jag vara fången

det här var sista gången


.....