Två människor vilka stämt möte att komma till ett café i skärgården, möter upp ungefär samtidigt, trots att de var och en för sig egentligen tänkt sig att komma en smula före den andra och på sätt skaffa sig en smula fördel.
Men de anländer alltså samtidigt, blott med olika färdmedel.
En kommer i helikopter och den andra med båttaxi.
De slår sig ner efter att ha tagit för sig på varsin bricka och sedan även betalat för födan.
En stund sitter de var och en för sig upptagna med sina göromål men redan efter en tugga och en klunk hett, är det dags för själva temat för dagen.
De har förstås hälsat, utbytt artigheter och brutit den möjliga isen. Intervjuaren inleder tugget kring själva kärnfrågan.
- Litar du på andra människor som du litar på dig själv?
- Självfallet.
- Så du litar på andra människor då?
- Både ja och nej. Det beror på vad man menar med lita.
- Finns det då annat än lita på eller inte?
- Självfallet.
- Hur då då?
- Det beror på vilka förväntningar och krav jag ställer på mig själv och andra människor.
Det beror också på vad det hela handlar om just där och då.
- Kan du ta några exempel?
- Det kanske jag kan.
- Kan du göra det, är du snäll, så jag får en uppfattning om hur du menar?
- Det finns enstaka människor som det går att lita på.
Det vill säga att jag har förtroende för en eller annan människa.
Exempelvis om det kommer till pengar.
Om jag ber min bror om ett handlån på låt säga en femtusen pistoler, då kan jag lita på att han säger nej.
Likadant är det förmodligen om jag ställer mig på Centralstationen i huvudstaden och ställer samma fråga.
Då kan jag lita på att de flesta säger nej.
Nu vill du kanske säga att det är en självklarhet.
Men är det det?
Om jag är bedräglig och spanar in ett möjligt offer så kan jag kanske lyckas med att få låna betydligt mer än de där femtusen, och samtidigt kommer offret att på ett sätt förvänta sig att få igen pengarna.
Samtidigt djupt inom sig strunta i att få tillbaka pengarna eftersom hon gjorde mig en sådan god gärning.
- Du menar att olycksbröder och systrar hjälper varandra?
- Om jag bara kan duka upp en mer eller mindre trovärdig historia, så skall det nog kunna ordna sig.
- Men om jag säger så här då, litar du på dig själv?
- Åter igen handlar det om vad jag lägger in i den frågan.
- Men så där rakt upp och ner.
Skulle du låna ut femtusen till dig själv, eller kunna rekommendera någon att låna ut pengarna till dig?
- Visst skulle jag kunna göra det, men om man har något förnuft över huvud taget så skall man inte låna ut pengar alls.
Annat än till mycket god säkerhet.
- Vad är en god säkerhet i det fallet?
- Säkerheten bygger på antagandet att jag har råd att låna ut pengarna utan att det skapar problem för mig om jag inte får tillbaka dem.
- Du svarar inte på frågan.
- Jo, det gör jag. Jag svarar att man aldrig skall ge ut pengar eller gå i god för någon annan om man inte har råd att förlora på affären.
Ungefär som att lämna in ett par rader stryktips och betala för dem.
Det är ju omöjligt att veta om det kommer att löna sig.
- Men då kan man ju aldrig lita på någon enda människa?
- Man kan lita på att människorna har förväntningar dels på sig själv, på andra människor och även på livet själv.
Något beroende av hur förväntningarna ser ut, om de är stora och om man känner sig själv, sina möjliga vänner eller hur människor rent generellt faktiskt fungerar.
Förhoppningar på andra är inte detsamma som att dessa förhoppningar kommer att ge god utdelning.
- Du borde väl ändå kunna lita på dig själv?
- Kanske.
Det beror på situationen.
Om jag hoppas på att kunna trä in en tråd i ett nålsöga och har lyckats med det förut, ja då litar jag kanske på att jag skall klara uppgiften igen.
Jag kan ha ett möjligt gott självförtroende och erfarenhet av att klara det mesta jag tar mig an.
I så fall borde andra saker också kunna klaras av.
Men för en del är det lättare att bestiga ett berg än att göra ett gott resultat på en artonhåls bangolfdag.
- Du har i många sammanhang talat om att det handlar mer om känslosamhet än någonting annat.
- Ja, så är det.
Vi människor styrs av våra känslor, medan de andra djuren styrs av såväl känslor som instinkter.
Människor har i och för sig också instinkter, men de är inte lika påtagliga eller lätt identifierade som hos djur.
- Kan du berätta litet om hur vi styrs av våra känslor?
- Vi talade ju om tillit.
Att känna förtroende för andra och därmed också ha förväntningar. Förväntningar är ju känslor.
Det är delvis förhoppningar.
Dels en känsla av att om någon har kunnat vara på ett visst sätt mot oss tidigare, så kommer den människan att kunna vara på det sättet även andra gånger.
Vi har den känslan och den uppfyller oss.
Den får oss att tro på sådant som kanske och kanske inte kommer att inträffa.
- Nu förstår jag nog inte riktigt ändå. Kan du inte precisera dig?
- Eller så kan du fråga om jag kan precisera mig.
- Var det inte det jag just gjorde.
- Du lade in en negation i meningen.
Som för att ge frågan en extra laddning och som för att gardera dig.
Om du lägger in negationer i meningar där de inte behövs så bär du på en negativ förväntan på vad du skall få för slags svar.
- Det har jag inte tänkt på.
- Det är också på grund av dina känslor.
Och det handlar också om självförtroende.
En människa som har förutfattade meningar på grund att något förväntat gått snett förut, kan tänkas vara mer defensiv än en person som inte har lika stora förväntningar.
Och därför heller inte möter lika mycket av möjliga besvikelser.
Den som har ett gott självförtroende kan tänkas undvika att lägga in förväntningar på att bli besviken.
Genom att undvika att lägga in negationer i språket.
Det handlar förstås om övning.
Öva sig i att tänka och känna positivt, känna sig fylld av tillförsikt.
Att visserligen kunna ha förväntningar, men att inte i förskott...
- Nu lade ju du in en negation i meningen.
- Det är riktigt.
Ibland är det nödvändigt, för att beskriva och lättare kunna göra sig förstådd.



(Odramatisk fortsättning i del 2)
(Texten har fått ligga och vila sig,
i utkast, allt sedan 2013 07 26)