Om nätterna är få personer vakna, få personer är ute. Jag tycker om att vara ute om nätterna. Det är svalt och mörkt och fritt från det mesta. Jag är inte rädd för att vara ute själv om nätterna. Jag vet ju att nästan inga personer är ute då.

Men trots det infinner sig en känsla av otrygghet. Trots det tar jag på mig mina kängor med stålhättor som jag aldrig annars använder. Trots det tar jag på mig ett skärp som jag sätter åt extra hårt. Trots det lyssnar jag bara på musik med ena hörluren.

Och när jag står i cykelförrådet och skall hämta min cykel och hör någon komma in genom entrén kan jag inte låta bli att känna mig utsatt och som en utsättare på samma gång. Fram tills att personen passerat cykelförrådet vet jag inte om dennes könstillhörighet. Och när vi ser på varandra vet jag. Hon är livrädd. Jag hade kunnat vara vem som helst.

Ute kan jag inte låta bli att försöka spela oberörd. Men jag vet ju. Jag vet ju hur folk är. Hur folk kan göra. En bil passerar. Hög musik. Högljudda personer som tutar på mig och ropar någonting jag inte hör. Kan inte rå för att känna mig otrygg. Jag vet att det finns en rondell 100 meter bort i riktningen de kör i. De kan hur enkelt som helst vända om där.

Och jag kan inte rå för att känna mig totalt maktlös när även nästa bil tutar på mig. Vågar inte göra någonting, det kanske bara skulle förvärra allt. För jag vet ju. Jag vet att jag inte kan göra någonting. Att ingenting jag skulle gjort skulle lett till att saker tett sig annorlunda. Vetskapen om att inte kunna ändra, att bli tvungen att låta allt pågå. Jag vet att det handlar om strukturer, att det här bara är ett av många förtryck. Att fram tills att inget förtryck längre existerar, fram tills ingen individ är underordnad någon annan kommer alltid någon känna samma slags utsatthet. Det gör ont.