Mitt hus rasar runt om mig,
jag vet inte vad som sker.
Mitt vardagsrum rasar samman.
I soffan satt jag och tänkte,
allt är bara streck.
Streck som bildar bokstäver.
Bokstäver som bildar ord.
Ord som jag målar upp.
Ord som jag målar upp.
Streck som finns i mitt ena öga,
gåendes fyllevandring fram och tillbaka,
totalt skitande fullständigt i vad jag vill.
Om allt inte bara börjat rasat.
Då hade allt kunnat fortsätt vara streck.
Byggnaden var ju ändå en gång för,
länge,
länge,
länge sedan
stabil.
Byggnaden var ju ändå en gång för,
länge,
länge,
länge sedan,
grund för en framtid.
Allting glömdes.
Eller ignorerades.
Det är svårt att veta
när ingen vet vem som egentligen bär något ansvar.
Allting var glömt.
Eller ignorerat.
Det är svårt att veta det med
när det bara pekas uppåt tills det plötsligt igen pekas nedåt.
Utanför rasandet hör jag glassbilens eviga rop efter kunder.
Utanför rasandet hör jag på avstånd en moped bland fåglarnas kvitter.
Utanför snabbspolas ett område förbi
där,
på kvällarna kulor flyger,
där,
måndag till fredag politiker ljuger,
där,
ungarna konstant blir tillsagda att de inte duger,
där,
de enda lärare som vågar sig ut till orten suger.
Jag satt och stirrade i väggen när allt plötsligt rasade.
Jag satt och streckade världen full med just,
streck.
Snart kan jag nog inte sätta några mera streck alls, tänker jag.
Det kan nog ingen annan i byggnaden heller.
Vardagsrummets väggar rasade in.
Golvet under sprack upp.
När taket ovanför gav vika blundade jag hårt.
Bakom min blick såg jag streck.
Jag log ett stort leende i rasandet.
För alltid omringad av streck.
Jag började skratta.
Huset rasade runtom mig för alltid samman.