På en väg mellan campingplatsen och stan träffades vi. Du gick med en minttuflaska i handen och ropade på mig. Frågade om jag ville dela flaskan du nyss hittade bakom ett träd i skogen. Jag letade inte efter något annat än en billig fylla så jag tog din hand.


Din vän gick bredvid oss och spydde ur sitt hat över folk som särskrev på facebook. Jag instämde mellan klunkarna och du bara skrattade åt oss. Klagade på att du hade glömt ditt skärp. Mina hjälpsamma händer letade sig fram till byxlinningen för att hålla upp dem åt dig.


Flaskan var redan tom när vi la oss i gräset för att sjunga. Eller så var det för att vi inte kunde stå upp längre. Jag kommer bara ihåg att du kallade mig för din lyckoflicka och sa att du aldrig hade hört någon som sjöng mer falskt. Jag försökte sjunga låt efter låt, överbevisa dig. Jag har gått i kör i halva livet, jag kan visst sjunga.


Ditt linne lät mig skymta ett tatuerat bröst. Redan när jag frågade dig om jag kunde få se mer lämnade din vän oss, han visste att kampen om mitt sällskap var förlorad. Femtio meter innan tivolit pratade du om att du drömde om Hawaii och jag letade efter mer alkohol i buskarna.


På något sätt lyckades du övertala mig att vi skulle ta en tur i den värsta av karusellerna. Jag som alltid har hatat tivolin. Speciellt sådana som reser runt. Jag vet inte hur det gick till. Men plötsligt stod vi i kön och kysstes. Du med din hand innanför mitt linne, jag med mina runt din hals.


Du drog med mig bort från kön. In i ett villaområde. Ner på en bakgata. Upp för en trappa. In i en träddunge. Huset bredvid var släckt och du tyckte antagligen att du hade hittat den perfekta platsen. Jag hade i min fylla låtit mig lotsas genom månskensgator och alkoholdimma. Skymda av björkar vaknade jag till.







Jag har pojkvän. Du kollade på mig förvånat. Försäkrade mig om att han aldrig skulle få reda på det. Du skulle inte säga det till någon. Drog mig närmare dig. Lät dina händer knäppa upp min BH. Struntade i att jag maniskt upprepade - Jag har pojkvän. Jag vill inte.


Inser att jag är vilse i en stad jag inte känner. I en känslovärld jag aldrig tidigare hade besökt. Hjälplöshet. Hopplöshet. Försöker skrika åt dig att sluta. Istället lägger jag mig ner med benen ihop. Förgäves.


Där, under en träddunge i en stad jag inte kände struntade du i hur mycket jag kämpade emot. Jag var din lyckoflicka. Du bestämde när jag skulle sära på mina ben och vilken kroppsdel som skulle skrapa mot asfalten.






- Fan, det går inte. Förlåt, jag vet inte vad det är med mig. Jag har nog druckit för mycket.



Du sa orden som om det var det jag brydde mig om just då. Att din kuk inte var hård. Du sa det som om jag inte alls låg och tänkte på ifall jag skulle hinna springa ifrån dig eller ifall jag kunde få in en bra pungspark så du blev liggandes. Du sa orden som för att ursäkta dig för att du inte kunde ge mig något jag ville ha.


Du tänkte att det kanske skulle gå bättre ifall du tvingade upp min mun och det gjorde det. Det gick bättre för dig. Det gick lättare för dig att förstöra mig. Min tillit till människor. Mitt sunda förhållande till min kropp. Min framtida lust.




- Jag går ner till tivolit igen. Ska du inte med?



Det var dina sista ord till mig. Tror jag svarade med ett skratt. Letandes i buskarna efter mina trosor. Efter löv att torka blodet med. Efter någonting som kunde ge mig min värdighet tillbaka.






De pratade om oss sedan. Alla. Ryktet sprider sig verkligen som en löpeld i ett litet samhälle. Speciellt sedan du öppet och gärna skröt för alla att du knullade mig utomhus. Att du fick sätta på någons flickvän. Det pratades om att jag var otrogen och mina närmaste vänner lämnade mig. Det sades aldrig ett ord om mina blåmärken, blodet eller hur du höll fast min kropp i ett järngrepp.













Jag gick till din grav idag.















Du ville ha mig och sex timmar senare fick du mig. Tog du mig. Jag önskade dig död. Och sex månader senare fick jag det. Se dig död. En motorväg i USA. Utan bälte. Det gick snabbt och smärtfritt. För dig. På en sekund förvandlades min högsta önskan till självförakt. Ångest. Skam. En sekund, mer krävdes det inte för att återigen omkullkasta mitt liv.









Saknad och älskad. Fullt av blommor. Det brukar vara mycket blommor där någon som aldrig fick bli gammal vilar. Jag lade mig ner i gräset bredvid. Denna gången behövde du inte tvinga ner mig på knä. En tant kollade konstigt på mig. Skyndade förbi på grusvägen. Till sist var det bara du och jag.



Du ville till Hawaii men kom bara till kyrkogården. Begravd bland tusentals andra drömmar. Jag har bott i Göteborg några år nu. Pluggat till lärare. Men jag ska sluta med det. Träffade någon som påminde om dig. Som var kapabel till att göra liknande saker. Så jag flydde. Tillbaka hit. För att skrapa upp de sista bitarna av mig själv från asfalten. Det är därför jag ligger här nu. För att förlåta dig.












Din ånger är nog lika stor som min.