”Så blev allt så vackert en sommar som varit väldigt grå, med kalla vindar som farit fram. Så blev allt så fint du sträckte ut handen och jag slöt den i min, du gav mig värme, skönhet och allt blev så vackert”


Jag kluddade ned det sista på pappret med blyertsspetsen, satt ett tag och begrundade texten. Förut kände mig så glad och det hade varit underbart att känna den frälsningen till livet som jag gjort.
Han fans hos mig en stund men nu var han borta och vi skulle aldrig få återses igen, allt hade gått så fort. Han hade funnits vid min sida hållande i min hand, fast bara ett kort tag och jag saknade honom. Det hade växt så fort i hans huvud och en dag hade han bara svimmat av och ett tag senare vaknat upp på sjukhuset. Runt dig stod en massa vitrockar som hållit upp röntgenbilder och med fina ord försökt beskriva hur det låg till. Du hade förstående lyssnat på och varit så stark, även då sträckte du efter min hand, jag kände mig först för svag och orkade inte sträcka mig tillbaka, men när jag tittade in i dina ögon och såg vilken livs glöd du hade kvar fastän din kropp halvt börjat förtyna och ditt datum var satt, gav det mig styrka. De gav dig en månad och jag ville göra så mycket för dig men det ända du sa var att du ville att jag skulle finnas här hos dig så länge du fortfarande var vid liv, men att du sen ville att jag skulle gå vidare, inte glömma dig men leva vidare med en lärdom att livet inte var givet.
Vi hade så många drömmar tillsammans. Kommer du ihåg? När vi satt på stranden och tittade mot himlavalvet och vi sa att vi alltid skulle vara tillsammans. Jag kommer ihåg den harmoni och lycka jag kände. Dagen efter skrev jag början på en dikt om ett liv som var underbart, och nu när du inte finns kvar ska jag fullfölja den.


”Så blev allt så vackert en sommar som varit väldigt grå med kalla vindar som farit fram
Så blev allt så fint du sträckte ut handen och jag slöt den i min, du gav mig värme och skönhet och allt blev så vackert, men så kom än dag då kylan återvänt vad tog du då vägen min vän? Ett dunkel av mörkt tomrum där du tänt mitt ljus fylldes av längtan, ett minne när vi delade havets brus. Jag ska alltid bär med mig dina kloka ord men tomheten är din plats ett mörker, en längtan.
Så blev sommaren för alltid grå.”