Jag har växt med ensamheten. Vi har växt i samma takt och utvecklats tillsammans. Det tomma hålet i mitt hjärta, växandes bit för bit. Tillsammans blev dem starka.
Men jag visste inte den fanns där. Ensamheten. Hålet. Det var i samband med att hålet fylldes som jag upptäckte. Och det var när du drog dig bort det åter igen började växa. Snabbare än förr. Ju längre bort du flöt desto större blev hålet. Hålet du innan fyllde så perfekt. Vad händer med hålet nu, när det är större än vad du kan fylla, när det tar över.
Mina känslor de växer snabbare nu. Jag förstår fortfarande inte hur men det går så snabbt att falla. Jag vill skylla på tyngdkraften. Men jag vet att det bara är ditt fel. Ditt. Fel. Men också mitt. För det var mina knän som inte kunde hålla vikten av dig.
Det finns inget speciellt med dig som jag dras till. Inget. Du är en helt annan människa än mig. Ändå föll jag så långt och hårt. Så hårt. En dag bara såg jag dig på nytt. Det finns inget speciellt med dig som jag dras till. Inget. Bara dig.
Ett eko i mitt hjärta skriker efter ditt namn. Skriker efter dig. Skriker efter din kärlek. Den jag aldrig fick. Det växer. Slår. Bankar. Trycker och drar. Varför kan det inte banka och slå i dig också? Det tomma hålet i mitt hjärta växer. Och bara du kan få det att krympa. Få det att passa dig igen.
Jag önskar jag kunde skicka detta till dig, få dig att förstå. Men jag vet att det bara skulle tortera dig. Jaga dig och det vill jag inte. Men den som väntar på något bra väntar aldrig för länge. Så jag fortsätter att vänta.