"Tack", skrev plötsligt en kompis till mig. "Vadå tack?" tänkte jag instinktivt. Vilken är anledningen till denna skyndsamma kommentar som dyker upp som den text nyhetsuppläsaren tvingas uttala, utan att jag ens för närvarande har gjort något speciellt som förtjänar ett tack?

Så jag skrev förbryllat tillbaka efter en stunds övervägande: "Vadå tack?" Jag tyckte mig vänta länge på det svar som jag också så länge velat höra. Ja, det ville jag faktiskt, kom jag på. Det här var en stor upplevelse i mitt liv, trodde jag. Jag söker ju alltid efter det oväntade och intuitiva i vardagen. Kanske mina förväntningar skulle överträffas, likt som när jag som barn satt i mormors och morfars mörka kök när blixten drämde till på nära håll och bländade min syn. Att stanna upp och fånga ögonblicket, för att varsamt lägga det i en glasburk som man bara öppnar när det inte blixtrar längre, är lika viktigt som att få leva i förvissningen om att kärleken ligger bredvid en om natten och håller en hårt.

Fy för den som öppnar glasburken hela tiden, funderade jag. Högst troligen skulle ju innehållet ryka ut lika snabbt som sommaren vänder upp och ner på oss människor. En Pandoras ask, på riktigt.

Så jag höll mig tillbaka, inbillade att jag kunde öppna glasburken alldeles strax, bara en kort stund, bara för att försöka fånga fjärilen. Jag satte alltså fingrarna på det väl tillslutna locket och väntade ivrigt på svar.

Glasburken fick mig att låta tankarna om barndomstidens glada upplevelser passera revy. Jag tänkte på de goda stunder som jag så gärna velat samla på mig längre, men släppte ut för tidigt. Vart hamnar de? Finns de kanske kvar ändå? Jag var tvungen att öppna och kolla efter om min stora önskan skulle kunna gå i uppfyllelse. Hoppas. Snälla.

Men så skriver min kompis till mig mitt i mina funderingar. Jag återgår till verkligheten, är åter redo att öppna glasburken och läser: "Tack för att du finns."

Så släpper jag taget om min glasburk. Glassplittret dansar som vågor kring mina fötter. Jag vadar i Söderhavet.