Liv stod på övervåningen i sina föräldrars hus och vek kläder när telefonsamtalet kom som för alltid skulle förändra hennes liv. Moster Elsa behövde hjälp med sitt pensionat den här sommaren och frågade om hon skulle kunna tänka sig att ställa upp. Lönen skulle de säkert kunna komma överens om. Redan nästa dag körde pappan Liv till pensionatet ”Vildrosen” som låg på Österlen. Elsa stod på terrassen och tog emot. ”Välkommen Liv! Tack för att du kunde komma med så kort varsel. Jag hoppas att du kommer att trivas här hos mig och alla mina gäster.” Liv log och svarade att det skulle hon säkert göra. Lite senare visade mostern henne var hon kunde sova. Det var ett stort ljust rum med blå tapeter med små vita blommor på. I ena hörnet stod en säng och ett litet bord. ”Jag hoppas att det här duger.”
Liv försäkrade henne att det var helt perfekt. På kvällen åt de en enkel måltid tillsammans i matsalen. Gästerna skulle inte anlända förrän morgonen efter.
Klockan 7.00 följande morgon ringde väckarklockan och Liv sträckte trött ut handen för att stänga av den. Hon klädde därefter på sig och gick ut till köket och hjälpa till med frukosten. En timme senare anlände den första gästen och Liv tittade nyfiket ut genom fönstret. Det var en ung man med vitt hår som räckte ner till de breda axlarna. Ögonen tycktes vara ljusgröna. Han hade på sig bleka jeans och en blå t-shirt. Röda tatueringar slingrade sig upp från hans vänstra handled till den vänstra sidan av hans hals. Om Liv inte tog miste skulle han kunna vara en surfare, precis som hennes storebror Jon. Åh, det var länge sedan hon träffade sin älskade bror. Han var alltid så upptagen men ikväll skulle hon ta sig tid att ringa honom så att de kunde träffas. Surfklubben där Jon arbetade låg bara några kilometer från mosterns pensionat så de skulle kanske till och med hinna träffas någon dag.
Just när hon tänkte leta fram sin telefon råkade ett välbekant namn dyka upp på hennes näthinna, Lasse hennes f.d. som hade övergett henne för en annan tjej hade tydligen ringt henne medan hon åt frukost med sin moster. Vad ville han nu efter ett helt år och varför ringde han? Han som hade rusat iväg och ilsket deklarerat att deras förhållande var slut och att han aldrig ville se eller höra henne igen. Varför undrade Liv, det var ju han som hade svikit henne. Två salta tårar letade sig nerför hennes kinder. Nej, nu hade hon annat att tänka på. Som att hälsa den unge mannen välkommen tillsammans med Elsa. Han presenterade sig som Mark, var tjugotre år och kom ifrån Australien. Hon var tacksam för att hon var en språkbegåvning som hennes lärare i svenska, tyska och engelska hade uttryckt det. Det var bl.a. det som hennes moster hade tänkt på när hon erbjöd Liv jobbet. Liv såg att hans ögon verkligen var ljusgröna som hon hade trott och dessutom upptäckte hon att han hade en söt smilgrop i den vänstra kinden när han log. När tankarna började vandra mot förbjudet område stoppade hon dem direkt. Efter Lasses stora svek hade hon bestämt sig för att aldrig mer bli kär, aldrig mer inleda ett nytt förhållande. Såret i hjärtat var fortfarande för färskt. Kanske skulle det alltid vara öppet och pulserande av smärta.
Mark betraktade den unga kvinnan med det vackra långa håret i kopparröd nyans och de himmelsblå ögonen och tänkte att hans sommarvistelse i Sverige nog inte skulle bli så tokig ändå. Om han bara kunde komma över sina inre demoner det vill säga. Katherines otrohet hade lämnat ett stort hål inom honom som kanske aldrig skulle läka. Det hade gått över ett år och ändå kändes det som igår. Skulle han någonsin våga lita på en annan människa igen?
Elsa bad Liv att visa Mark rummet han skulle bo i under sin vistelse. När hon skulle ta hans två väskor skakade han på huvudet och menade att de var tunga. Liv brydde sig inte om detta och tog tag i dem ändå. ”Du är envis,” kunde Mark inte låta bli att säga med skratt i rösten och Liv tvingade sig själv att inte börja le. Rummet var beläget på tredje våningen och hade söta rosenmönster på väggarna. En enkelsäng stod i mitten av rummet med ett nattduksbord bredvid. Liv ställde ner väskorna och sade, ”Det är lunch om fem timmar. Jag hoppas vår svenska mat ska smaka.” Mark svarade att det var han säker på.
Fem timmar senare serverade Liv raggmunkar med stekt fläsk och rårörda lingon. Då hade fyra gäster till hunnit anlända. Det var en familj bestående av en mamma, pappa och två flickor på åtta och tio år från Stockholm som skulle semestra i Skåne i två veckor. Hon kände Marks blickar på sig under hela lunchen och det kändes som om kinderna blev röda. Eftersom hennes hud var blek syntes det mycket väl när hon rodnade. Varför väckte han någonting inom henne? När hon skulle duka av lade han handen på hennes arm och frågade, ”Vill du gå på en promenad med mig senare? Det verkar kunna bli en vacker kväll.” Liv kände hur hjärtat började picka som en hackspett inne i bröstet. Skulle hon våga eller fega ur som vanligt? Lite tvekande svarade hon, ”Okej. Visst kan jag det. Om inte moster behöver hjälp med något mer efter kvällsmaten.” Elsa som hade hört deras samtal log brett och tyckte att det kunde vara bra om Liv tog sig tid att visa Mark området så att han skulle kunna hitta bättre. Med glimten i ögat tillade hon, ”Det är hälsosamt för ungdomar att vara för sig själva ibland.” Liv kände hur kinderna hettade till igen. Moster hade väl inte utsätt sig själv som äktenskapsmäklerska?
När de senare gick sida vid sida på landsvägen i det vackra kvällsljuset kände sig Liv med ens blyg. När Mark försiktigt lade ena armen runt hennes axel tittade hon förläget ner på marken.
”Ska vi gå till stranden?” frågade Liv och han nickade. Fjärilarna i magen vaknade till liv och svetten fick hennes händer att bli fuktiga. Ängspiplärkor drillade i tallarna som stod där stranden började. De satte sig i den mjuka sanden och Mark började berätta om sin familj och samtalet flöt på lättare än Liv hade vågat hoppats på. Hennes blyghet försvann. De pratade och skrattade om vartannat och det tycktes som om tiden stod stilla. Plötsligt märkte Liv att solen håll på att gå ner. Månljuset kastade skuggor på delar av hans vackra ansikte och hon tänkte att han liknade en ängel.
”Här är verkligen vackert,” suckade Liv. ”Inte lika vackert som du,” svarade Mark och tittade in i hennes ögon så intensivt att en primitiv instinkt skrek: Fly! Innan hon hann göra detta kom hans änglaansikte närmare och sedan trycktes deras läppar mot varandra. Liv slöt sina ögon och såg fyrverkerier bakom ögonlocken. Det var inte alls som när Lasse hade kysst henne. Det var bättre och intensivare. Alldeles för tidigt lämnade hans läppar hennes och alla möjliga sorters känslor snurrade runt i huvudet. ”Jag kunde inte låta bli,” mumlade Mark med mörk sammetsröst och vilade huvudet mot hennes axel. Med en tafatt rörelse smekte Liv hans vackra vita hår som var som det mjukaste silke. Ordlöst tröstade de varandra utan att vara medvetna om det. Plötsligt vibrerade det i hennes handväska. Vem var det nu som ringde och störde i detta magiska ögonblick? Med fumliga rörelser fick hon upp mobiltelefonen och stelnade till när hon såg namnet på skärmen. Inte Lasse nu igen! Irritationen vällde upp inom henne och Liv som avskydde att ljuga gjorde just detta när Mark frågade varför hon inte svarade. ”Det måste vara någon som slog fel nummer,” sade hon med påtvingad lugn röst och strök bort en hårslinga från ansiktet. Bara han inte upptäckte att något var fel. Lättnaden sköljde över henne när han bara rörde vid hennes kind och viskade, ”Du har söta fräknar.”

Senare den natten låg Mark och tänkte på Liv. Han misstänkte att något inte stod rätt till trots hennes försök att verka normal. Han var hundra procent säker på att det inte hade varit någon som hade ringt fel. Dock ville han inte fråga vem det var eftersom hon inte verkade vilja prata om det. Därför hade han själv låtsats som ingenting. Kanske hade hon blivit sviken på ett liknande sätt som han hade blivit och därför inte velat anförtro sig till någon annan, särskilt inte en kille som hon knappt kände och som dessutom kom från ett annat land? Trots att Katherines svek hade gjort honom misstänksam mot det andra könet hade han ändå inte kunnat låta bli att kyssa den söta svenska flickan. Han hade inte ljugit när han sagt till henne att hon var vackrare än stranden de stått vid.
Samtidigt kunde Liv inte sluta tänka på den australiensiska ängeln som hade väckt något inom henne. Varför hade hennes ex varit tvungen att ringa just då? På morgonen skulle hon ha ett allvarligt snack med Lasse och be honom att lämna henne ifred. Det var märkligt att han försökte ta kontakt eftersom han visat klart och tydligt att hon inte längre var välkommen i hans liv. Ibland var relationer så onödigt krångliga. Ändå viskade det undermedvetna att Mark var annorlunda. Hon kunde inte sätta fingret på vad men det kändes bra på ett lite skrämmande sätt. Den natten blev det inte mycket sömn. När väckarklockan ringde stönade hon och tvingade sig själv att kliva upp. Elsa skulle inte behöva ta hand om allting själv och hon räknade med Liv, som avskydde att göra någon besviken. Först skulle hon dock ringa Lasse och förhoppningsvis hålla det samtalet kort. Efter tre signaler hörde hon den välbekanta rösten.
”Varför ringer du till mig när du inte vill ha något med mig att göra?” krävde hon genast att få veta. ”Men Liv, var nu inte sån. Du förstår väl att jag var förbannad när jag sa sådär?”
Med en liten suck svarade hon, ”Nej, hur skulle jag kunna veta? Lasse, vad vill du? Ut med språket och spela inte något av dina sjuka spel. Vi vet båda att du menade vartenda ord du kastade i mitt ansikte den dagen. Dessutom blev du tillsammans med en annan tjej.”
”Snälla Liv! Lyssna på mig nu. Jag skulle aldrig ha gjort slut. Det var bara ett impulsivt beslut, älskling. Lina betydde aldrig någonting.”
”Jag vill inte ha tillbaka dig, Lasse. Du kunde ha hört av dig så mycket tidigare om du velat. Du har förstört min tillit till andra människor, särskilt killar. Vem vet nästa gång du blir oväntat förbannad och gör slut igen. Jag vill inte vara tillsammans med någon som inte kan kontrollera sitt humör. Tänk om du skulle ta det längre och börja slå mig. Jag vill att du raderar mitt nummer och försvinner ur mitt liv, Lasse. Jag menar det verkligen.”
Hon lade på innan han kunde svara. Darrande drog hon handen genom håret. Äntligen hade hon fått ur sig allting som legat och gnagt inombords i över ett år. När telefonen helt plötsligt började vibrera hoppade hon till eftersom hon låtit tankarna vandra. Lasse var väl inte så dum att han tänkte försöka igen när hon tydligt förklarat att han aldrig mer skulle få en chans med henne? Med lättnad såg hon att det var Jon som ringde. ”Hej min älskade storebror,” sade hon med ett leende på läpparna.
”Tjenare syrran. Hur är läget? Jag ringer för att höra om du har tid att träffas nu på fredag eftermiddag.”
”Det är toppen! Jag tror nog att jag kan få ledigt på fredag eftermiddag för moster. Det brukar vara lite lugnare då.”
”Det är ju bra, Liv. Jag slutar klockan två nu på fredag så efter det kan vi göra vad du vill.”
”Då säger vi det. Vi hörs senare, Jon.”
Mark började känna av suget efter att surfa. Kanske fanns det en surfklubb här på Österlen? Han frågade Elsa när hon kom in med mer apelsinjuice. Det visade sig att han hade tur för inte långt från pensionatet fanns det en surfklubb. Efter frukosten skulle han spana in stället och om det fanns några bra vågor den dagen skulle det passa bra att ta en tur med brädan.
En kille med långt svart hår som räckte till midjan och ljusblå ögon stod bakom kassan när Mark klev in.
”Hej, jag skulle vilja bli medlem i den här klubben om det går bra,” sade han med ett leende.
Killen log tillbaka och svarade, ”Det går utmärkt. Jag heter Jon. Kommer du möjligtvis ifrån Australien?”
”Jag heter Mark och ja, jag är ifrån Melbourne i Australien. Jag stannar här på Österlen hela sommaren tror jag. Kan jag fortsätta vara medlem även när jag har åkt hem igen?”
”Jag tänkte väl att jag kände igen accenten. Självklart kan du det. Vem vet, du kanske reser tillbaka hit en dag?” De skakade hand och Jon hälsade Mark välkommen till Sverige och sin surfklubb. När papperna var påskrivna fick han ett kort som bevis på att han hade blivit medlem. Där stod informationen på både svenska, tyska och engelska.
”Vet du när det blir bra surfväder?” frågade han eftersom havet för ovanlighetens skull var kav lugnt. ”På fredag om det inte ändras. Jag jobbar till två den dagen så om du vill något så är det bara att kika in.” Mark menade att det skulle han absolut göra. De tog avsked av varandra och Mark promenerade tillbaka till pensionatet. Trots att det inte var surfväder idag kände han sig ändå nöjd. Jon verkade vara en trevlig kille som var på samma våglängd som han själv.
På kvällen tog Liv mod till sig och frågade Mark om de skulle gå ner till stranden igen och han svarade att det ville han gärna. De bestämde sig för att ha en picknick. Liv packade ner lite mat i en korg medan Mark letade upp en filt ur den ena resväskan. Medan de två ungdomarna promenerade på grusvägen sökte sig deras händer till varandra utan att de tänkte på det. Tillsist hade de hittat det perfekta stället att ha picknick på. Samtalet flöt på men de båda undvek att nämna det smärtsamma förflutna de bägge två hade fått erfara. Därför visste de ingenting om den andres rädslor. Liv kände sig inte redo trots att hon äntligen hade vågat ställa sitt ex mot väggen. Mark var inte heller redo att berätta om Katherines stora svek och han hade ännu inte bearbetat det utan istället försökt förtränga. Han kunde dock inte förneka de växande känslorna mot Liv trots att han inte visste om han skulle kunna lita på henne. Deras blickar låstes fast i varandra. Det var som att drunkna i en sommarhimmel tänkte Mark och kunde inte hindra ett leende från att spela över läpparna. Månen tittade fram även den här natten och kastade ett blekt sken över två kroppar som rörde sig i samklang i takt med havsvågorna. Liv körde händerna i hans hår medan han gjorde upptäcksfärd över hennes glänsande hud. Det kändes så vackert att bli ett med honom. Det slog henne med ens att även Marks sätt att älska med henne skiljde sig rejält från Lasses. Medan australiensaren var öm och tänkte på vad hon ville ha också, hade Lasse varit självisk och struntat i hennes känslor. Alltid hade han vänt sig bort efteråt medan Mark däremot höll henne i sin famn.
På fredagen såg Liv fram emot att göra något roligt med sin bror. Men det skulle hända tråkiga saker den här dan som hon aldrig skulle ha kunnat förutse. Medan hon gjorde i ordning frukosten hörde hon moster prata med någon i ett annat rum. Kanske var det en ny gäst som hade kommit? När hon gick ut med brödkorgen till matsalen stelnade hon till. Den nya gästen var ingen annan än Lasse. Han hade alltså inte lyssnat på hennes ord. Ilsket ställde hon ner brödkorgen och gick sedan fram till sitt ex. ”Vad gör du här?” krävde hon att få veta.
”Jag har kommit hit på semester. Det är inte förbjudet hoppas jag,” svarade han med ironisk röst. ”Du vet vad jag menar,” suckade hon och gick sedan förbi honom för att prata med Elsa.
”Kan du inte be honom att bo på ett annat pensionat?” bad hon mostern.
”Jag försökte, Liv, men han insisterade på att få tala med dig först.”
”Jag har bett honom att hålla sig borta från mitt liv och har absolut ingenting kvar att säga till honom.” Elsa kramade om henne för att ge tröst. Förutom hennes föräldrar och storebror var moster den enda hon berättat om Lasse för.
När Mark kom ner för att äta frukost såg han Elsa och Liv prata med en kille han inte kände igen. De tycktes diskutera något men eftersom de talade svenska förstod han inte innehållet. Dock kunde han ana upprördheten i tonfallet, särskilt Livs och Elsas. Egentligen kanske han inte skulle lägga sig i men kunde inte låta bli. ”Ursäkta mig,” började han och alla tre vände sig om. Killen såg riktigt arg ut vid avbrottet och menade att det här var ett privat samtal. Elsa skakade lite på sitt huvud och menade att Mark hade rätt att få veta vad som hade hänt eftersom hon hade märkt att de två ungdomarna hade fattat tyckte för varandra och Lasse hade hon aldrig haft mycket till övers för. Liv förklarade att Lasse var någon hon inte ville se igen och att han trots det hade åkt till pensionatet. När Lasse tappade humöret, började skrika okvädningsord och rörde sig mot Liv, gick Mark emellan. De började slåss och Elsa ropade förskräckt till. ”Vi måste ringa polisen,” menade Liv med oro i rösten. Tjugo minuter senare kom två polismän till pensionatet och Elsa och Liv förklarade vad som hade hänt. Mark hade klarat sig utan några skråmor men Lasse däremot hade fått en blåtira och spräckt läppen. Liv tyckte inte synd om honom för det var han som hade startat bråket. De två polismännen tog med sig hennes ex och hon kände sig lättad att han äntligen var på väg därifrån. Precis som hon hade känt på sig hade han tappat humöret igen. Nej, hon kunde inte leva med någon som var så labil.
Mark anade att det måste ha varit den där Lasse som hade ringt den gången då Liv inte velat svara och sagt att det måste ha varit någon som ringt fel. Han kände en djup tillfredställelse att han lyckats ge Lasse en rejäl omgång eftersom denne hade sårat Liv.
Klockan två samma eftermiddag begav sig Liv till surfklubben och berättade genast vad som hade hänt för Jon. Med en ilsken uppsyn konstaterade han ”Jag är glad att Mark slog ner den idioten! Nu gillar jag snubben ännu mer.”
Liv spärrade upp sina ögon och frågade häpet ”Känner du till Mark?”
”Han kom in på min surfklubb i onsdags och bad om att få bli medlem. Han skulle antagligen ut och surfa idag eftersom det skulle vara perfekta vågor.”
”Ska vi gå och fika någonstans?” frågade hon och kramade om sin bror och gav honom en kyss på kinden. ”Det kan vi absolut göra,” log Jon och lade ena armen runt hennes axel.
Vad de inte visste var att Mark just precis kom till surfklubben och såg alltihop. Vad är nu detta tänkte han och kände hur både avundsjukan och tvivlet välde upp inom honom. Han hade inte trott på ryktena om att svenska flickor var lätta på foten men tydligen hade han haft helt fel. Hur länge hade hon lekt med Jon och honom själv egentligen? Hur var det egentligen med Lasse? Hade hon verkligen inte haft någon kontakt med honom på över ett år och var hon så upprörd som hon hade verkat? Såret efter Katherine tycktes bulta och bli större. Han som hade börjat få känslor för Liv trots allt kände det som att Liv hade trampat på hans hjärta. Med ilskna steg vandrade Mark tillbaka till pensionatet och trots att han egentligen skulle stanna längre packade han väskorna. Därefter meddelades Elsa att han skulle åka tillbaka till Australien i förtid men att han ändå tänkte betala för hela vistelsen. Elsa var fundersam över detta plötsliga beslut men frågade inget eftersom hon inte ville lägga sig i. Det kunde ju vara något privat han inte ville dela med sig. Mark beställde en taxi som skulle ta honom till Sturups flygplats. När Liv och Jon kom tillbaka till ”Vildrosen” med glada miner och med armarna om varandras axlar, frågade Liv, ”Var är Mark, moster?”
Elsa berättade om att australiensaren kommit tillbaka och direkt meddelat att han tänkte åka hem igen. ”Han såg arg och besviken ut men jag ville inte fråga vad det var eftersom det kunde vara något privat.” Liv kände det som om världen helt plötsligt rämnade. Tårarna började rinna och hon gömde ansiktet i Jons långa hår. Plötsligt utbrast han, ”Mark måste ha sett oss, Liv. När vi stod och kramades vid surfklubben. Antagligen missförstod han alltihop och det är därför han stack. Elsa, vet du om han är på väg till Sturups flygplats?” Elsa nickade och menade att de kunde låna hennes bil. Chansen fanns att de skulle hinna få tag i Mark innan planet skulle lyfta. Det var Jon som körde eftersom Liv fortfarande var darrig och upprörd. Det tycktes som om bilen körde i snigelfart trots att hennes bror körde som en galning. När de var framme tyckte Jon att de skulle dela på sig för att lättare hitta honom. Tillsist såg hon det välbekanta vita håret och den långa muskulösa kroppen. ”Mark, Mark. Vänta!” skrek hon och struntade i folkmassan som stirrade på henne. Han stannade och blickade ner på Liv med en besviken blick. ”Vad vill du? Jag såg dig med honom. Var jag bara ett tidsfördriv, en lek?”
Hon kände hur tårarna började rinna. ”Det är ett missförstånd. Jon är min bror och om du inte tror mig så kan både han och Elsa intyga det. Snälla, kom tillbaka. Jag älskar dig!” Hon hade inte vågat säga de tre orden till sin ängel innan men nu forsade allt ur henne. ”Jag vill inte förlora dig och det vi har tillsammans.” Mark stirrade på henne med häpen uppsyn och sade ingenting på några minuter, men det kändes som en evighet för Liv. Sedan var de i varandras armar och tröstade varandra utan ord, precis som de hade gjort den där natten de kyssts för första gången. Marks läppar rörde sig över hennes kinder och kysste bort de salta tårarna.