En läkare frågade mig en gång, i min fagra ungdom svår,
om jag var dum i huvudet. Det var så att han tittade aldrig
på en utan på sidan och kanske på väggen. Så vid det tillfället
vred jag på kroppen för att se om han talade till någon

som satt bakom mig eller om det eventuellt satt en spegel
där och han kanske pratade med sig själv. Jag slungades in
i en sådan svår chock av att se att på väggen där satt det en
plansch som föreställde en människa utan hud,

med alla viktiga organ utom hjärnan markerad på rätt ställe.
Huvudet såg ut som en dödskalle. Jag svarade inte på frågan
utan tittade i min tur, när jag vänt på mig igen,
ut genom fönstret för att se åt vilket håll vinden blåste.

Den där frågan var inte den precis sista, men den föregick
en hel serie av frågor som avhandlade min person och som
jag inte 'i tid' hann finna någon form av svar på.
Jag har alltid haft svårt att svara på frågor med ett förväntat

urval av svar. Som 'ja', 'nej', 'kanske' eller 'vet inte'.
Jag föreställer mig svar som något av en mindre föreläsning
om varför, som tillägg till ett av svaren ovan.
Läkaren var kanske missnöjd med att jag inte hann komma

med en egen tolkning av svaret innan han själv hann som där
komma med nästa fråga. Ja, jag kan förstås ha suttit och
dagdrömt en smula också, på det viset att jag bara hann
uppsnappa några få av alla de frågor han ställde till mig.

Fast en del verkade inte ens vara frågor. Jag såg hur hans mun
formulerade olika saker han satt och tänkte högt om.
Det var en märklig upplevelse. En del av orden trängde då
och då genom min dagdröm och det var lustigt hur orden flöt

genom luften mellan oss för att till slut nå mina öron och som
enstaka pusselbitar försöka ordna sig som någonting begripligt.
Dock bröts mitt drömmeri av enstaka ljud utifrån och därför
hörde jag hela den frågan. Han hade frågat om jag var dum i

huvudet. Eller så hade han bara råkat tänka högt, när han kanske
sett att jag bara delvis befann mig i rummet och delvis på väg
bort någonstans. Där borta som blicken stundom letar sig som
driven av just egen kraft, likt ett väders moln färdats i vinden.


(Texten har legat och vilat sig i utkast sedan 2013 10 22.

Som du kan se av bilden är det en dag i augusti 2010
och platsen, en arm av Klarälven där förmår kanalen,
vatten att avdelas något, samt få där färden fram till
båtbussens brygga längre fram att framträda just.)