Regnet smattrade hårt emot hustaken och han kunde inte låta bli att gny till av ogillande trots att han hade värre saker att oroa sig för. Någon gång i tiden trodde han att han gillat regnet, han kunde dra sig till minnes glada ögonblick där han sprang igenom skurarna, utan att bry sig om någonting i världen.
Han hade dock slutat älska regnet när han inte längre hade möjligheten att gömma sig ifrån det.
Han mindes små bitar av sitt förflutna på det sättet. Mindes saker han tyckt om, saker han gjort innan hela hans liv slagits i spillror.
Han mindes dock inte hur det hade gått till. Ena sekunden hade han haft en familj, värme, ett liv. Och i nästan hade han varit på gatan, totalt övergiven. Allt där i mellan var ett enda stort tomrum, som om hans hjärna inte klarade av att hantera det och istället hade valt att raderat allt.
Han visste inte om han ville veta vad som hänt eller inte. Han hade i vilket fall bara funnit sig i sin nya tillvaro, faktumet att han numera var tvungen att tigga om han ville ha en chans att överleva.

Inte för att hans tiggande lönade sig särskilt ofta. För det mesta undvek människor honom totalt och om de tittade på honom gjorde de det med kalla ögon som skrek av förakt. Han hade aldrig varit bra på att avläsa personer, såvitt han visste, men till och med han kunde tolka de där blickarna utan problem - se hur tankar om att de var bättre än honom fyllde deras huvuden.
Han visste också att de bidrag han fick var av medlidande, vilket innebar att de som hjälpte honom också såg ner på honom, men hade för dåligt samvete för att bara lämna honom. Så de skänkte så han kunde äta för dagen, inte sig mätt men ändå tillräckligt för att ha energin att vara vaken. När den rann ur honom återvände han till sin kartong, som låg i gränden intill slaktaren. Han borde egentligen flytta, han hade försökt stjäla ifrån den butiken alldeles för många gånger för att vara säker så nära.
Men slaktaren hade hittills inte hittat honom och han var var för trött för att bry sig om faran. För lat för att vandra genom staden och hitta ett nytt hem. Så han stannade där han var, bosatt i en kartong som gav efter för vädrets vrede mer och mer för varje dag.
Han visste att han inte kunde skjuta upp det för alltid, en dag skulle kartongen vara förstörd och hans värld skulle rasa på nytt, men så länge den dagen inte var idag lät han det passera.
Passera på samma sätt som dagarna gled förbi honom, utan syfte och utan att riktigt finnas i tiden. Han var medveten om när dag blev till natt, och natt till dag men han brydde sig inte mer än så. Vad var det för mening med att hålla koll på dagarna, egentligen? Han hade aldrig förstått andra personers nitiska behov att försöka kontrollera tiden, inte ens innan han hamnade på gatan. Nu brydde han sig ännu mindre om det. Inget spelade någon roll.

Han brydde sig knappt om någonting längre. Att han var varm nog för att undvika att frysa ihjäl och inte på gränsen av svält var det som prioriterades. Allt annat var egentligen oväsentligt, en onödig lyxvara han inte borde, inte kunde slösa energi på om han ville överleva. Eftersom han inte hade någon kontroll över tiden visste han inte hur länge han varit här, men han visste att om han ville vara det längre var han tvungen att jobba för det.
Inget i livet kom gratis och det var någonting han fått lära sig den hårda vägen. Allt hade sitt pris, och i slutändan kunde de flesta inte betala det. Det var lika bra att se till att försöka hålla sig undan skulder så länge som möjligt. Därför undvek han att försöka uppfylla mer än de grundläggande behoven.
Det var det som krävdes och det som räckte. Det han hade råd att bry sig om.

Människor verkade inte förstå det dock, och ibland gav de honom mer uppmärksamhet än det innebar att slänga allmosor i hans riktning. Han förstod att när man hade tillräckligt för att fungera normalt, inte behövde planera varenda steg för att kunna överleva var det svårt att förstå hur det var att leva på hans sätt. Han förstod att de som satte sig ner och pratade med honom bara menade väl, ville visa att han inte var helt utelåst från det mänskliga släktet.
Att även om han var totalt och hopplöst värdelös betydde det inte att han inte var värd någonting.
Men trots att de bara menade väl hatade han det. Han brukade ge dem en brännande blick, fylld med tillräckligt mycket känslor för att kunna döda, men det var sällan de verkade förstå vinken. Ofta fortsatte de bara att prata, låta ord om totalt ointressanta saker skölja över honom.
Han svarade dem aldrig längre. Han hade gjort det i början, men till sin frustration insett att inget av det han sa kunde få dem att förstå honom, förstå hans situation. Han hade börjat prata allt mindre och nu var det en regel att inte svara dem. Han vände dem bara ryggen, hoppades att de skulle förstå att han inte ville prata med dem, inte ville höra dem prata, inte ville ha någonting alls att göra med dem. Det var frustrerande sällan de förstod det.

Men trots allt var dessa människor bättre än deras motsatser. De som gav honom uppmärksamhet, men var ute efter att skada honom. Som om han inte var en levande varelse, som fanns, andades och kände utan bara ett verktyg, en leksak för deras snedvridna, grymma lekar.
Där var det inte så mycket ord som spelade in, som om de betvivlade att han ens skulle förstå deras förolämpningar. Istället var det hårda slag mot huvudet, sparkar mellan revbenen och saker som kastades emot honom. Om någon annan såg det ingrep de aldrig. De kanske inte ansåg att det var rätt att skada honom, men de brydde sig aldrig tillräckligt för att stoppa hans attackerare.
För han existerade bara. Han var där, levande för alla som ville se. Blödandes för våldet han utsattes för, i princip dagligen. Men inte tillräckligt närvarande för att folk skulle tro att han faktiskt kände det.
Han hade bara blivit en del av staden, lika trist, grå och död som den. När han försvann skulle ingen uppmärksamma det, ingen skulle märka det eller sakna honom. Allt skulle bara fortgå, precis som vanligt.

Och sådana varelser kunde man trots allt göra vad man ville med. Därför hade han återigen funnit att hans liv legat i händerna på människor som inte såg dess värde. Inte ens skulle gå så långt som att kalla det för liv och honom levande.
Det hade varit en grupp med tonårspojkar den här gången, och han hade inte ens försökt försvara sig. Varje gång han blev misshandlad var det som en del av hans vilja att leva bröts ner, krossades under deras brutala händer och fötter. När han först hamnat på gatan hade han försökt allt för att slippa undan, både att ta till flykt och att försöka hugga tillbaka. Men numera gjorde han inget av det. Han tog bara emot det, hoppades att de skulle tröttna om han inte gav upp något motstånd. En strid som bara utkämpades av en av de deltagande sidorna var tråkig, gav ingen utmaning eller spänning.
Så det hade blivit hans taktik, att inte göra någonting, spela död och hoppas att det skulle gå över. Det var den bästa taktik han någonsin kommit på, och hade han brytt sig tillräckligt om det hela hade han gratulerat sig själv för det.

Visserligen kunde det ta tid, men de tröttnade alltid förr eller senare. Lät honom vara, lämnade honom skadad istället för att utdela de slutgiltiga slagen som skulle släcka honom för evigt.
Något han borde vara tacksam över, men nu när han låg här - när hans blod flöt ut i regnet som spädde ut det, tvättade undan alla bevis på vad som hänt - kunde han inte låta bli att undra om han valt fel taktik. Om det ändå inte var bättre att försöka få sig själv dödad.
Han visste precis vad som skulle krävas för det, precis vad han skulle kunna göra. Det skulle vara så enkelt att det nästan var skrattretande.
Men idag var inte dagen för det, utan han låg kvar. Lät regnet blöta ner honom till bara skinnet, lät det forsla bort all smuts och torkat blod som alltid var en konstant del av honom nu för tiden.

Han låg så tills han hörde ljudet av fotsteg som närmade sig honom. Han lyfte svagt på huvudet för att se vem nykomlingen var, men när det enbart resulterades i smärta lät han det sjunka ner på gatan igen.
Asfalten kändes kall och hård emot hans ansikte och han slöt ögonen.
”Stackars liten, vad har hänt med dig?”
Kvinnan lät uppriktigt orolig, men han visste att det inte var någon idé att förklara. Hon skulle ändå inte förstå, det gjorde de aldrig.
Hon sjönk ner på knä bredvid honom och strök honom över huvudet. Han orkade inte ens protestera emot det.
”Det är okej, gubben, jag ska hjälpa dig. Hör du mig, jag ska se till att du kommer härifrån.” Hon lät händerna vandra, hittade den där perfekta punkten bakom örat som ingen rört på evigheter och mot sin vilja kände han hur något tändes i hans ögon.
När hon började klia den, med vana, lugna händer gläfste han svagt till, och hans svans började röra på sig. Han viftade inte på den, men det var det närmaste han kommit till det sedan han hamnat ute på gatan.
”Jag ska ta dig till en veterinär. Du kommer bli bra igen. Oroa dig inte, gubben.”