Jag orkar inte vara en superhjälte längre.
Det kostar att ligga på topp och jag lånar kostant för att hålla mig kvar,
krampaktigt, med fingrar som stålspätt in i det hårda berget.
Som började som ett gruskorn.
Jag är inte stålmannen, jag kan inte lyfta det.

Jag orkar inte vara en superhjälte längre.
Det finns inga extraliv i verkligheten och jag är nere på det röda.
Nerverna på helspänn när jag hoppar mellan plattformarna en i taget,
en dag i taget.
Jag är inte Super Mario, jag vill inte hoppa mer.

Men det finns en bonusbana,
där jag kan vara allt jag vill, där jag kan kasta berg och flyga över plattformarna.
Djupt nere under alla lager av verklighet, på insidan.
Där finns den.
Men där är jag ingen superhjälte, där är jag blott essensen av en människa,
där är jag mina drömmar.