Hösten kommer smygande
Med kyliga vindar
Och mörknande kvällar
När man borde sitta i soffan
Och mysa med tända ljus

Men jag vågar inga ljus tända
För ångesten lurar i vrårna
Kryper närmare och närmare
Får sina krafter från stearinljusets låga

Så hopkurad sitter jag här
I mörkret ute på bron
För det känns mycket tryggare
När nordanvinden rispar min hud
Här i den kyliga höstkvällningen

Ser med avund på ljuset
Och soffan där inne
Men jag råkade höja blicken
Där i hörnets skugga stod
Ångesten med ett hånfull leende

Så jag sänker min tårdränkta blick
Och kryper ihop ännu mer
Medan nordanvinden vaggar
De gulnande träden till söms