nere på marken fanns inget skydd
inget räcke att hålla fast vid så jag föll

och jag slutade nog aldrig falla
antar att jag vande mig

det är klart att saker och ting förändrades
med tiden men jag kände ändå
att jag fastnat i ett mönster
där tiden faktiskt stod still
eller den bara
försvann egentligen.

kanske räknade jag dagarna
tills jag fick åka tillbaka
och kanske var det därför
det kändes så

så stark var min längtan
att få känna snö
under kragen igen
att få höra ylandet i natten
precis innan jag somnar