Än en gång kastar jag mig ut
I det levande livet
Totalt glömsk om att
Verkligheten använder sten
Istället för mjuka gräsmattor
Att landa på vid fall

För sent inser jag mitt misstag
Och reser mig mödosamt upp
Med söndertrasad hud
Som svider ända in i
Min redan innan raserade själ

Gör mig redo för ännu ett hopp
Rakt ut i livet utan skyddsnät
Bara för att halvvägs i hoppet
Förstå att inget förändras