du skjuter ner alla duvor
som jag andas ut
drar benen av mina flugor
som håller mina blomster vid liv


vattenglasen i skåpen står och skallrar
skvallrar om ytspänningen medan vi med vingar och klor slåss om luftutrymmet på klipporna
du som brusljus högre än havet
lapparna listorna linorna med anklagelser
allt vad vi lämnat ogjort och låtit bli att lägga märke till

alltförlänge har vi hållit god min
trots att vi två tre vet att hela vår tillvaro är skadeskjuten
ihålig


jag famlar och ordnar med mina förkläden
försöker systematisera kaoset du skapar när du
stympar mina blomflugor för att jag inte bryr mig om dina hemligheter
försöker tvinga havet att skölja bort defekterna efter dina dagliga doser av attacker
istället för att låta dig slicka mina sår med din
salta tunga

går längs stranden och samlar mod
stoppar längst ner i fickorna för att våga verka lika hotfull som
stämningen runt oss


kanske var det våra avvikande livssyner
som fich avståndet att växa så drastiskt
dina bakåtsträvanden och
mina framsteg
meningsskiljaktigheter som egentligen bara är
tolkningsfrågor:


går man inte framåt
kan man inte lämna något bakom sig och
i min kameralins
har din blick sedan länge svalnat svartnat hårdnat