Du kom in i livet när jag behövde dig som mest för att sedan försvinna och lämna mig mer tom än tidigare. Plinget från Facebook var sig likt, lika glad som alltid över att se just ditt namn men orden var konstiga, kalla. Du konstaterade:

- Gör jag dig ledsen.

Det mest självklara vore att ha placerat ett frågetecken efter satsen, uttryckt det i en fråga men du visste mycket väl. Att du inte skrev, vägrade att prata i telefon, det jag såg dig skriva på forumet där vi först kom i kontakt - du kan knappast ha förväntat dig annat än att jag skulle kväva mig i oro. Det behövdes inget frågetecken. Du hade ett sätt att se igenom mig, du kunde lösa och förstå min karaktär på ett sätt ingen annan gjort förut och i efterhand känner jag att ett ”vad fan tror du?” hade varit välförtjänt svar på din ickefråga.

Fast orden var inte kalla, jag vet att du hade ont när du skrev dem. Det vet jag eftersom jag också har ett. Ett det eller ett den som äter en inifrån, lämnar ett mörkt sugande vakuum, en tryckande känsla av att vilja dö. Vi pratade en del om ångest men du släppte aldrig muren helt, men, men jag såg innan du vände bort blicken att om jag hade ett, så hade du åtminstone två. Vi satt vid bordet i köket, spelade schack och drack te, du vann gång på gång. Vi pratade och kom in på det igen, jag såg hur mycket du ville riva muren men hur du samtidigt föll djupare. Du började prata, tystande. Började prata, tystnade. Sedan bara tystnad. Du kollade ned och jag tyckte mig skymta regn i dina ögon. Det gjorde så jävla ont i mig, att det gjorde så ont i dig. Jag gick fram och satte mig i ditt knä, höll ditt huvud mot min bröstkorg och sade:

- Du behöver inte säga. Du kan säga sen när det känns bra.

Du slappnade av lite, lekte med mitt hår utan att svara. I efterhand vet jag inte om vi vid det tillfället var närmare varandra än någonsin eller om avståndet aldrig varit så påtagligt. Oavsett så visste jag där att du och jag aldrig skulle bli enkel matematik.

Anledningen till att du först tog kontakt med mig var eftersom jag någonstans uttryckt tycke för bandet Tool. Det kom fort till ytan att jag bara hört två låtar men av någon anledning fortsatte du att skriva dagligen, samtalen var alltid lika korta och ointressanta och jag ställde mig irriterat ickefrågan:

- Varför skriver han om det inte finns något intressant att säga.

Vet inte hur det utvecklades till att bli vad det blev men du kom att bli den viktigaste personen, min trygga hamn. Vi pratade, pratade, pratade. Snart var du övertygad och sade att vi hade något speciellt, att vi måste träffas. Efter många om och men så stod du tillslut på Kalax flygplats och hur jag kaosade inombords första gången jag såg dig, de fyrverkerier jag kände inombords var bara en början på tre dagar som skulle komma få mig att älska dig.

Första morgonen så vaknade jag med en arm runt min midja, andetag i nacken, värme. Så stilla, tyst att man nästan kunde höra våra hjärtslag. Jag satte mig försiktigt upp och betraktade ditt ansikte, än idag ler jag när jag tänker tillbaka på det, för när jag satt där och såg på dig var det så många känslor som rusade genom mitt huvud att jag inte kunde förmå mig att komma ihåg ditt namn. Ett lugn hade lagt sig över ditt ansikte och all den oro som brukade rynka din panna och det bekymmer som brukade måla din blick, borta. Efter en stund så öppnade du försiktigt ögonen, yrt nyvaken och när du såg att jag satt och tittade på dig vred du ansiktet mot kudden så att de mörka lockarna föll över kudden på ett nytt sätt. Du viskade ett trött men varmt ”vad gör du?” och mötte sedan min blick. Dina ögon hade den underligaste färgen, gröngula, lite grå som ramades in av täta, svarta fransar. Jag log fånigt samtidigt som jag drunknade i din blick och när du förstod att jag inte skulle svara så drog du mig mot ditt bröst och skrattade lite. Där låg vi ett tag, jag lyssnade på ditt hjärta och sakta så drog du din hand sakta längst min rygg. Jag var just på väg att somna om när du sade:

- Jag visste att jag skulle kunna sova när jag var dig.

Korkad, dum, naiv var du den kvällen, jag fanns inte i ditt liv då men det kom att genomsyra din vardag ända fram till dess, säkert också idag. Alla dessa sömnlösa nätter, din rädsla för att drömma. Du behövde mig, jag behövde dig. Tror kanske att det stämmer att man måste vara svag för att en dag kunna bli stark. Tror också att man måste lära sig att stå stark själv utan stöttepinne, det är inte hållbart att guppa i vattnet med ett grepp om bojen. Man måste våga släppa, sjunka, söka ytan och slutligen simma iland. Någonstans där försvann jag på vägen. Men jag hoppas att du hittat stranden, för jag vill dig väl. Trots alla sår, trots den dimma och det svarta du lämnande mig med.

Du kom in i livet när jag behövde dig som mest för att sedan försvinna och lämna mig mer tom än tidigare. Jag sjönk, har fått simma ett tag i motströms, leta ytan, men nu står jag med båda fötterna på marken, starkare än någonsin. Vi lärde oss av varandra du och jag, det var nog aldrig menat att det i slutändan skulle bli vi för matematik ska vara logiskt. Trots det så tror jag att vårt möte, vår tid fick oss båda att växa. Jag saknar dig inte längre, dimman har lättat, det är ljust ute och innan jag säger hejdå vill jag bara säga, tack.