Tror att jag börjar må dåligt igen. En tuggande ångest i bröstet, en klump bly i magen som tycks växa sig tyngre för varje dag som går.
Det börjar bli svårt att vakna om morgnarna. Tröttheten fann mig tillslut, nästan hundra mil från var allt startade. Fast någonstans visste jag alltid att man inte kan rymma från sina problem. Som ett gummiband dras det mot kärnan och från ingenstans snärtar det till och det börjar svida igen. Det börjar som ett litet sting av smärta men som sedan sprider sig från kroppsdel till kroppsdel. Ibland känns det inte alls, ibland svala vågor av olust men värst av allt när smärtan bultar så hårt i hela kroppen att du knappt kan andas.

Den grå klumpen drar mig närmare marken, tvingar att anpassa mig efter tyngdkraften, mina fötter svävar inte längre över marken i eufori över den nya staden, den nya tillvaron. Det nya blir också gammalt och jag misstänker mig ha en rastlös själ. Ser inte ansiktena på personerna på tunnelbanan längre som först när jag kom hit och jag tycks inte se staden för alla cementklumpar som susar förbi i vardagshetsen.

Tror att jag börjar må dåligt igen. Och om jag faller i det igen så kommer jag vara en besvikelse. För mamma. För pappa. För alla. För mig själv. Hur ska jag orka om jag misslyckas igen, hur ska jag någonsin kunna våga testa mina vingar om jag bara raserar allt jag fått hjälp att och lyckats bygga upp här.

Vill prata med mamma. Med pappa. Med dem jag står nära. Vill berätta och ursäkta att jag potentiellt, kanske, möjligen sabbar allt igen. Men var jag ska börja utan att tynga alla. Minnen jag förträngt sedan den jobbiga tiden börjar snurra i huvudet. Ibland kommer det till mig i drömmen när jag sover, ibland från ingenstans mitt på dagen men oftast om kvällen när ångesten är som starkast. Behöver hjälp.
Vill inte leva såhär. Vill kunna se husen jag passerar och människorna jag möter.