Drömmer jag att jag
sitter i en biosalong
ensam och ser mina
drömmar på en
bioduk ser mina vänner
dö men skrattar och
applåderar åt
specialeffekterna och
kanske lever jag
livet likadant bara
här på besök

jag har alltid varit
ett ensamt barn när
jag var liten var jag
tvungen att lägga mig
väldigt tidigt och somnade
aldrig förrän sent in
på natten i flera timmar
låg och jag stirrade rakt
upp i taket och tyckte
mig höra ljud från
tjuvar under sängen
som skulle döda mig alltid
döda mig och ingen
skulle någonsin förstå
hur ensam jag varit så
för att bota rädslan för
tjuvarna under sängen
skapade jag ett rum i fantasin
som en hundkoja
där jag gick in och satte
mig så fort jag slöt
ögonen och allt
blev bra där fanns
bara jag och ingen
annan

så är friheten till
självmord den
enda friheten och
friheten varpå vi
bygger våra liv
och rätten att leva
och må bra

jag utnyttjar döden
genom att
tänka på den

hon sitter ensam
hemma nu och
lyssnar på
Eminem med
spädbarn och
tomma pizzakartonger
cigaretter och
avslagna öl

vad som vibrerar i bröstet
vet jag inte men
det måste ut som en
sten på klippans
kant

dom går med
Jay-z-tröjor
och kepsarna bak
och fram när
jag står här
och blir släpad
genom stan och
Magdalena Graaf talar
ut en gång
till herre gud säg att
allting bara är
en dröm släpp ut
mig släpp ut mig

jag kommer ändå
aldrig förlåta dom

går med huvudet
böjt och ryggen
skev för hur
Strindberg satt
och höll pennan
som en svettig
näve runt
ett yxskaft är
orden jag skriver
bara ett självporträtt
en staty huggen
ur sten med
benen för smala
för klena för att
springa därifrån
för att se
för att tänka för att
ens vända sig
om hugger jag några
yxhugg till och
ber om nåd hos
lögnaren en
självmordspakt med
sanningen och vips
så har jag hela världen
på mina axlar igen

haha ni skulle
se mig nu

och vem kysste
elin bakom ryggen
på marie säger
mer om mitt liv
än mina egna andetag
när jag lägger
mig men inte kan
sova och det har
alltid varit likadant
säger andetagen
egentligen ingenting
om någonting
mer än ett passa
dig passa dig för
vi vet vart du bor

***

Det finns ingenting kvar. Jag sitter med ölburkar tomma, och vridna ihop, vridna ihop, för att slippa dom där pantburksautomaterna. Jag brukar titta på dom ibland, ungefär som att jag säger; det är lugnt, ni ska inte dit. Ni ska stanna här hos mig. Och det känns som att dom ibland tittar tillbaka och håller med. Det slår mig ibland, att det är precis storyn om mitt liv. Bland pantburkar och ord. Bland pantburkar som ord. Som jag håller kvar, mer för deras skull. Utan att ens tänka att dom kanske vill härifrån.
Så låter jag pantburkarna stå kvar. Jag låter pantburkarna stå kvar och vrider sönder dom några varv till för säkerhets skull, drar bort streckkoden. För att visa dom. Att jag älskar dom. Och konstigt hur kärleken ibland kräver att man gör sönder någonting. Att man gör sönder det man älskar för att inte låta det gå härifrån. För att inte låta det säga hej då. Och ändå, inbillar man sig, gör man det bara för deras skull. För trasiga flickvänners skull som för söndriga pantburkars skull. Säger till dom; jag älskar dig. Jag älskar dig. Och jag ska aldrig låta pantburksautomaten röva bort dig, trots att jag skulle kunna tjäna pengar på det.
Jag är fattig ändå, jag är fattig hur som helst. Som en droppe i havet, det spelar ingen roll.

***

Dom brukar snacka om det på TV ibland. I långa debatter med tunga andetag, fina soffor och ramlösa-flaskor. Dom brukar snacka om det meningslösa våldet. Och jag tänker alltid att; herre gud, ni skulle ha sett min spegelbild. Sen hejdar jag mig, som pensionärerna med limporna hejdar sig när dom matar änderna som står längst fram, för i bakgrunden kommer en ful ankunge upp på land och han måste ju också få mat, som dom kastar smulorna lite längre bort och så fortsätter det; så hejdar jag mig och tänker att meningslösheten och våldet är samma sak, måste vara samma sak, och så tittar jag på spegelbilden igen och kan inte urskilja skillnaden. Vem är jag och vem är han som bara står där, vem är han som slåss och vem är han som försöker skydda sig, han som krossar knogarna och han som plockar upp skärvorna; måste vara samma sak, måste vara samma sak och jag hejdar mig, jag hejdar mig, bara för att vinkla spegelglaset till en spegelbild där ingenting syns, men en stjärnhimmel och ibland önskar jag att det var jag, ibland önskar jag att jag satt på en stjärna långt borta där ingen såg, och ingen visste vem jag var; att jag satt där och fiskade och fikade och visslade med fåglarna.

***

Vad är känslan när
man säger hej då
till anhöriga behöriga
kompisar och gamla
knull när man säger
hej då till dom och
sätter sig i tåget
längst bak i mitten
och tittar ut
genom fönstret och
ser att dom står kvar
och vinkar och trycker
ut sitt huvud ur
fönstret som den
sista vedpinnen ur
kaminen och tittar
ut och ser att dom står
kvar till och med
när tåget har börjat gå
och dom vinkar
fortfarande och man
springer fram
till han som kör
tåget och frågar om
tåget inte kan backa
tillbaka in på
perrongen igen för
man vill se om
dom står kvar och
stanken av urin
och stanken av
bränt gummi blandas
upp med minnena
från första gången
man fick ligga
med någon och
det handlade alltid
om att få och inte
få handen där
eller ska jag
skärpa mig det
handlade alltid om
att få och
ta och dom står där
nu och vinkar dom
har stått där
länge nog och
blombuketten
har börjat vissna och
mögla men minnena
är kvar som har
och inte har och
om jag bara
fick hade jag
stannat kvar
om jag bara fick
hade jag stannat
kvar kanske är
det känslan av att
finnas till utan
att veta varför och
vara nöjd med
det vara nöjd med
det och sätta
sig ner igen med
benen i kors händerna
knäppta ögonen
vilande på det
som susar förbi
och sitta där bara
sitta där och åka
med bara åka med