Jag tror att jag vet.

Sedan inser jag: jag var impulsiv.


Kanske är det kört nu?


Eller är det nu, som jag oroar mig i onödan?

Tankarna snurrar aldrig så galet som när kärlek är inblandat:
kraften, de starka känslorna.
De har tagit över.

Jag vet,
det är bara om jag tillåter det.
Men ändå: nu är de där.

Vad kan jag göra annat än att vänta?
Tiden får avgöra.

Kanske är det redan bestämt, kanske är jag även i detta ögonblick: då jag fokuserar på att jag tagit i för mycket i min stormighet, låtit de starka känslorna ta över, som jag slösar energi.
Men.
Det känns fel.
Känns som om jag har skrämt honom:
Män gillar inte när man är för velig.
Inte heller om man inte är konsekvent.

Jag var inbjuden. Eller?
Är jag fortfarande?
Jag har ingen aning.

Vågar jag fråga?