Grässtråna har rest sig upp igen. De står vid vägkanten och väntar...
Jag bugar.
"Gå, gå till det du förvaltar" säger dem,
och vajar i takt med tonerna från fiolen, den syrliga men bestämda.
"Cykla!"
Och jag sätter mig på cykeln, och flyger...

I stunden har jag allt.
I allvaret finner jag leken.
I storheten det lilla, och i magin en trollslända.
Den leker jag med, låter den visa mig.
Har den nära inpå, men ändå nära: så att jag finner rätt väg, när det behövs.

Jag är redo med osanningar. Men jag använder dem inte.
För livet är för skört, för att ljugas om.

På cykeln blir jag stark. Stark nog att förvalta, det jag har.
Mina lår bär mig längs med hav.
Och skogen ger mig tryggheten som räddar som en famn.