en fredag och jag sa att
jag kanske skulle skriva nåt igen
gör det sa du för
du tror på förfan allt jag gör

och det är fantastiskt
och det är vardagstristess
och det är att jag kommer hem och gråter av ilska efter jobbet
och det är att allt går ut över dig (kanske att jag till och med inbillar mig att det är ditt fel)
och det är att du ändå fortsätter tro på förfan allt jag gör
och det är att allt ändå känns bättre när jag är med dig

och då orkar
och vill jag
lite till

jag läser om hur det var i början
tänker oj, var det så det kändes
fint
men det är nog så att jag aldrig har
älskat dig som nu