Första gången jag träffade dig pratade jag för att slippa lyssna till min egen tystnad. Du var vacker, förstås, men jag sa nog inte ett enda sant ord. Jag trodde inte vi skulle se varandra igen, det hade inte gjort mig något. Vi pratade som två kollegor i en hiss, en elev till en lärare, politiker till folket.

Kanske den enda person som jag varken avskytt eller älskat vid första mötet. Vi sa hejdå på ett sätt som hade kunnat betyda för alltid. Jag tänkte inte på dig på flera dagar.

När jag sedan låg naken i din säng med dina armar runt mig kände jag mig tom. Du började rycka i dörren, leta efter nyckeln till låset. Jag hade chansen att släppa in dig, det var ändå ingen stor sak om du inte ville ha mig sen. Jag kände ändå ingenting när du kysste mig.

Jag tänkte: vi behöver aldrig ses igen.

Den största gåtan för mig är varför jag fortsatte försöka få dig, när jag inte ens ville ha dig. Varför jag gick in i dig som någon annan, när jag inte ens hade gråtit om du sagt att mitt riktiga jag inte var något för dig.

Andra gången i din famn sa du att du älskar mig. Men det enda jag kunde tänka var att du vet inte vem jag är. Jag undrade hur det var att älska någon som inte finns. Och du kommer nog aldrig få veta det.

Det sista jag vill är att vara med någon som inte gör mig till jag. Men jag vill inte förlora dig. Att vara en förfinad version av mig själv gör mig grå, ändå fortsätter jag. Varje dag.

Jag känner något när du kysser mig nu.
Allt borde kännas bra, men det gör det inte.

För tystnaden mellan oss skriker. Tystnaden är utrymme för min ångest. Jag kan inte gå tillbaka nu. Jag kan inte vara mig själv med dig.

Jag vet inte hur man gör.

Det kommer aldrig bli bra innan jag vågar.
Men jag vågar ändå inte.