sakta vaknar jag ur min koma
andas in dimmig luft
bara fötter möter det våta
jag går ut från barndomens dörr
nästan svävandes rör jag mig bort
mot äppleträdet som bara planterats för mig

där ligger du mycket skadad
du kan inte flyga mer
så jag kan inte hålla mig
jag häller ut bensinen
som gör dig helt svart
jag viskar några fina ord
medans du kvider
sen faller den brinnande tändstickan ner

med ett skri kan du plötsligt flyga
så fint upp i den gråa skyn
vackert målar du himlens tristhet
en levande flamma är du
sådan fågelsång har jag aldrig hört förut
unik är din lyrik nu

med en duns faller du ner
flamman tynar sakta ut
kolsvart utan en rörelse
du får vila nu
vilken tur