Det låter precis som regnet gjorde för tio år sedan, det smattrar mot plåttaket precis så, som det lät för femton år också. Hårt där ovanför, tryggt och varmt innanför täcket. Sådan oro innanför kroppen, som för tio år sedan. Man skulle kunna tro att det är samma regn, samma kropp, men det är det inte. Det är inte samma lakan och det är inte samma säng. Jag sover i en hård bäddsoffa, rummet är inte längre mitt, jag är på besök även fast det ändå är här som jag fortfarande känner mig som mest hemma. Tänker, hade jag som liten flicka vetat hur orolig och förvirrad jag fortfarande är idag, hade jag sått ut? Kroppen är ny, cellerna utbytta, nya år, ny tid. Samma explosion inuti.