Ensamheten, vad jag hatar den. Vad den gröper ur mej allt mitt själsliga innehåll. Låter sej fylla ut mej från tår upp till bröst och hjärta, djupt in i centrum av hjärnan. En plåga som gör en rastlös att ingenting annat lyckas konkurrera i uppmärksamhet. Även om viljan till koncentration är stark finns inte tillräckligt med ro för att läsa den där boken, kolla den där filmen eller måla. Börjar tänka – är det en flykt? Är det ens rätt att sätta sig med boken? Har hört att asociala ensamma människor inte ska ägna sig åt inåtvända aktiviteter, det löser inte problemet utan skjuter det istället framför sig. Alternativet, att höra av sig till en halvflyktig kontakt jag ändå inte trivs att umgås med, så som jag annars brukar kunna göra för att i desperation släcka törsten, dämpa ångesten, känns för tillfället ännu mer fel. Vad tjänar det till? Ibland kan umgänget för umgängets skull ha ett värde, men det är ju ingenting hållbart i längden.
Jag tycker ändå att jag försöker, jag gör ingenting annat än försöker. Tränar, städar, lagar mat. Försöker träffa folk, göra saker jag egentligen inte vågar, söker mig till grupper där jag tror mej passa in, har inget svårt för att slänga mig in i okända saker. Jag går upp på morgonen trots att jag inte har ett PISS att se fram emot – bara ensamheten och ett liv som plågar. Ett liv jag just nu bara försöker ta mig igenom, konsumerar tid. Det jag undrar är: släpper ensamheten snart? Hoppet om förändring är det enda som gör att jag överhuvudtaget orkar fortsätta. Det är tur att jag har skolan, att skriva grupparbeten i okomplicerade sociala konstellationer stimulerar i alla fall delvis mitt sociala behov. Till en början trodde jag bara att detta var en period av någonting som kan liknas personlig utveckling eller möjligtvis en existentiell kris, men efter fem år av depression och total förvirring börjar jag dock bli panikslagen och otroligt stressad. Frågor som rör framtiden gör det alldeles svart i hjärnan, tanken på att kanske sitta själv i en lägenhet om tio år med samma känsla som nu gör att pulsen rusar iväg. Andningen blir ansträngd och kinder varma. Jag vet att då måste jag ta livet av mig.
Nej jag är inte romantiker av ensamheten, även om jag just nu sitter och dricker vin i min ensamhet och skriver om just ensamhet. Finns någonting mer patetiskt? Hade gjort vad som helst för att slippa den tyngd som ligger över mina axlar. Jag vet att det finns människor som har det värre, som svälter, har en dödlig sjukdom, blir mobbade osv. Jag vet det och jag blir äcklad av min oförmåga att känna uppskattning över det jag har och det möjligheter som faktiskt ligger framför mig. Men jag vill att ni ska veta att jag försöker, det är mitt försvar. Ler alltid brett och är intresserad av andra. Undrar hur länge jag orkar med det. Vill ju heller inte vara död.