Jag går på en mörk stig där lamporna slocknade för längesen
och det enda jag hör är mina tankar i huvudet och ljudet av mina fötter som tar hängiven sats från marken. Ser inte något alls utan går bara på känn.
Utan att komma någonstans och utan stopp.
Den hemska känslan sprids i hela min kropp och mörkret kryper närmre och tillslut blir det min vän, en vän som varken inger trygghet eller hopp. 
Jag har provat att gå tillbaka på stigen men den del av stigen som en gång var upplyst som en vacker sommardag
är nu mörkare än natten, fylld med skräck och obehag. 
Hade där än varit ljust om jag inte hade valt att ta ett annat håll? Förmodligen och nu förblir lyckan kvar på noll. 
Ibland tycks stigen ljusna lite men jag inser snabbt att det är en illusion
skapad av mitt undermedvetna i väntan på kollision. 
Mörka skepnader, falska vänner, sveper förbi mig 
och rovdjuret i mig drar fram de sylvassa klorna och rispar blint i intet kanske jag bara inbillar mig? 
Ingen vågar sig tillslut nära. 
Endast de få som jag känner igen låter jag komma mig in på såhära. 
Då låtsas jag att jag ser lika klart som dom gör, 
att jag mår bra och lever livet så som man bör, tänker inte utan bara vidare kör.
Avund, irritation och underlägsenhet 
smakar beskt och är numera det enda jag vet, det enda som verkar någorlunda konkret.
Om jag åtminstone kunde hitta tillbaka till den person som var jag. Den som levde livet fullt ut utan att ångra, utan att vela, utan att tveka på sin magkänsla varje dag.
Envisheten är det enda som inte än lämnat mig, på ont och gott. 
Att aldrig ge upp kommer att löna sig, det har jag förstått.
Men att blunda och inse att det inte blir ljusare för att jag slår upp ögonen svider. 
Svider så mycket att jag inte kan andas i dessa hårda tider. Och att skrika hjälper inte, inte heller att gråta fast man lider. 
Ändå faller en ljudlös tår från ögonvrån ner.
Mörkret gömmer alla sår så ingen annan ser.