Hon tog emot kartan och nyckeln av den unga kvinnan bakom disken, tackade och gick ut genom dörren. Framme vid bilen stod hon och vägde nyckeln i handen; stoppade den sedan i fickan, öppnade bildörren och satte sig tillrätta bakom ratten.
Kartbladet lade hon på sätet bredvid sig. Hon startade bilen och körde långsamt ut ur staden.

När hon lämnat förortsbebyggelsen bakom sig ökade hon farten och kände spänningen stiga.
Det här var en för henne helt okänd trakt.

När hon kört en dryg mil saktade hon farten för att inte missa den första avtagsvägen som skulle leda till det lilla torp hon hyrt för den kommande veckan. Hon såg skylten i tid och vek av till vänster in på en betydligt smalare väg. Efter ytterligare femhundra meter svängde hon till höger in på den sista vägsträckan som mer liknade en stig med sin grässträng i mitten.

Nu skymtade hon den lilla stugan rakt framför sig. Det var fortfarande ljust när hon parkerade och steg ur bilen.

Det var ett litet hus med låga fönster och en smal dörr. Hon låste upp och klev in i en trång farstu. Innanför den låg köket. Det var enkelt men trevligt möblerat. I gammal torpstil trodde hon. Fast säker kunde hon ju inte vara; hon hade aldrig varit i ett torp.

När hon tänkte efter hade hon nog aldrig varit på landet heller; inte så här på landet - det riktiga.

Som barn hade hon tillsammans med familjen bott på ”landet” hela sommarlovet. Men det hade ju egentligen bara varit ett annat slags gruppboende, inte olikt det i stan. Men på landet fanns det badplats och tennisbanor i närheten av fritidshusen. Och här var tomterna var lite större än de i stan.

I år hade hon bestämt sig för att använda semestern på ett nytt sätt; göra något helt annat. Inte resa utomlands och inte heller tillbringa den där obligatoriska veckan hos föräldrarna, som de förväntade sig.

Hur det kom sig att hon gått in på uthyrningsbyrån och hört sig för om en stuga på landet kommer hon inte riktigt ihåg.

Men det var när allting bara kändes som en kapplöpning, ett jagande efter något. Flera på kontoret hade sjukskrivits under det senaste året och de var fortfarande borta.
De hade inte orkat med pressen både på jobbet och hemma.

Det hade naturligtvis medfört mer arbete för dem som fortfarande höll ut, men själv hade hon inte upplevt sig vara i riskzonen.

Men i våras när man på luncherna började tala om sina semesterplaner, om resor till exotiska platser och specialresor med olika äventyrsteman, då kände hon att hon ville sätta ner foten – bromsa.
Känslan av att inte ha kontroll ens över sin fria tid utan rusa fram i en upplevelsevärld – en TV-såpa i verkligheten fick henne att sätta sig ner och tänka.

Hur många seminarier, som hon deltagit i under de sista åren, hade inte, bland all övrig information, påpekat vikten av att ge sig själv tid för reflektion och eftertanke.

Varje gång hade intentionen att verkligen ta sig den tiden, gå på teater, konsert eller bio; gå långa promenader för att rensa hjärnan, funnits där – men det blev inte av i alla fall.
Men nu skulle det bli av.
- - -
Hon plockar packningen ur bilen och sätter sedan på kylskåpet, den enda bekvämlighet det här huset är utrustat med.
Hon hämtar in vatten från pumpen på gårdstunet och ställer hinken på bänken intill den lilla elspisen.

När hon öppnar dörren till kammaren innanför köket väntar hon sig nästan att få se en person ur en statarroman av Ivar Lo-Johansson.

När hon bäddat sängen, druckit en kopp te och ätit några smörgåsar tar hon på sig jackan och går ner till sjön. En smal och gisten brygga löper ut genom vassen. Solen är på väg ner och några änder lyfter och flyger sin väg när hon går ut på bryggan. Hon sätter sig ned.

Luften är ljum, det är vindstilla och vattnet ligger bokstavligen som en spegel.

Men någon riktig ro har hon inte. Uppe vid huset igen, hämtar hon tvål, handduk och tandborste och med vatten i en mugg går hon tillbaka till bryggan.

När hon tvättat sig och borstat tänderna har det börjat skymma och hon går långsamt upp till huset. Hon stänger dörren om sig, tar på ett varmt nattlinne och kryper ner i sängen. Hon ligger stilla och lyssnar till insekternas surr på andra sidan myggfönstret innan hon somnar.

Hon vaknar av fågelsången och solstrålarna som letar sig in genom gardinspringan. Raskt upp ur sängen; hon hämtar tvål och handduk och är med några skutt nere vid sjön. Det är kallt men skönt. Hon står vid änden av bryggan och tvålar in sig innan hon ger sig ut på en kort simtur.

Efter en långsam frukost i sällskap med småfåglarna tar hon på sig stövlarna och går stigen som från stugan leder in i den täta barrskogen.
Det doftar härligt och den barrtäckta marken är mjuk under fötterna. Hon känner att hela hon blir lika mjuk inuti.
Tankarna löper som de vill; en del bryr hon sig inte ens om att tänka färdigt. Hon släpper dem. Andra kräver att hon funderar ordentligt för att sedan kunna lägga dem bakom sig.

Vilken känsla att vara här i skogen ensam med sig själv!

När hon bestämde sig för att hyra den här stugan bokade hon den för en vecka, men nu tänker hon undersöka om det finns möjlighet att förlänga tiden till fjorton dagar.

Ja, så är det, redan efter en enda dag är hon övertygad om att det här mötet – mötet med henne själv - bör få pågå i minst två veckor.