Jag undrar ibland
om det finns en lögn
dold under min nya hud
kanske någonstans
under alla muskler
gömd bland 
senor, ben och brosk

för hur annars är det möjligt
att mina fötter
möter marken stadigare 
än i tidigare liv
med fotspår som dröjer sig kvar
som ett bubblande skratt
haha - jag lever!

men ibland undrar
jag till och med
om jag verkligen lever
för visst borde 
man egentligen dö
när man försöker
simma mot strömmen
i självfientliga vatten
med ett kylskåp 
fastsurrat över ryggen

men kanske
är det bara så
komplicerat enkelt
att allting bara
fortsatte från 
det där ögonblicket
den där dagen
då allting liksom tog slut

men nu någon
helt annanstans
här är inte längre där

för den jag ser i spegeln
så bekant men ändå främmande
samma rynkor, omöjliga hår och höga panna
men med oförställt ljus i blicken



han är jag


den som
jag själv
aldrig var.