Andetagen bildar ishinnor
På mina blåfrusna fingrar
Medan jag sitter och väntar
Men väntar på vad
Att kylan ska sprida sig
Få varje por i min kropp
Att skaka skaka av köld
Men det är bara befängdheter
För jag vet ju sedan länge att
Min kropp nästan aldrig fryser
De få gånger den skakar
Beror det nästan uteslutande
På tårar som faller i smyg
Så mina ögon följer fingrarna
Från den röda handleden
Ända ut till de blåfrusna naglarna
Medan de förgäves påkallar känseln
Som vanligt utan resultat
Anledningen till att jag inte förfrusit
Är att mina ben lyder bättre än hjärnan
Och att någonstans finns en livsgnista
Som kämpar för att hålla mig kvar