När jag var fem började jag räkna tiden. År. Dagar. Ibland månader.

När jag var tio var tiden en sak jag kämpade emot. Ny skola, nya regler.

Nu flyter tiden. Jag märker det inte men det går rysligt fort.

Jag känner mig som en gammal dam vid 16.

Kanske min hjärna följde med flödet och blev magsjuk av åkturen.

När man ligger och är apatisk vill man gärna att flödet bara kunde frysa till is och vänta på en en sekund.

Dessa ögonblick blir man slagen i ansiktet med en skylt som säger: INGA STIGER AV EFTER ÅKTUREN HAR BÖRJAT.