När skulle dagen komma
Natten klamrade sig fast isande kall och lade sig som ett ångestdämpande täcke



När hon var liten och hon känt sig sådär riktigt ensam och inte låtsaskompisen räckt till
hade hon tagit repet från sin pappas morgonrock, lagt det som en snara runt halsen och dragit till
Men bara så pass hårt att andan skulle tappas och tillräckligt hårt för att det skulle kännas som att huvudet som att huvudet höll på att sprängas

Hon mindes hur en befrielsekänsla spridit sig när smärtan släppt och repet åter igen vilade tryggt i öglan på pappas morgonrock
Att känna ömheten runt halsen som en tröstande hand.
Se rodnaden sprida sig som en bekräftelse i att det var hon som hade kontrollen



Tillbaka till natten som aldrig verkade vilja bli dag
Kanske var det hon som höll fast
Krampaktigt
Barnsligt
Naivt

Som ett litet barn som inte kunde sova utan sin snuttefilt
Och han låg där och andades spritångande tungt
Vem i ordningen kunde hon inte veta
Men han var en tanig konstnärssjäl som dög att förälska sig i
och få sitt hjärta krossat för att behålla kontrollen



Hon vände sig om för att äntligen få sova
När solen retfullt sakta kravlade sig in genom fönstret och letade sig in under ögonlock
Konstnärssjälen skulle få bråttom och ljudet av tappad snusdosa och raska försvinnande steg lämnade ett svidande leende på hennes läppar.