Jag vill egentligen inte att du ska kyssa mig nu så jag kysser dig först istället. Låter tungor och hud bli puls och blodsmak av spruckna läppar. Det har varit så här ett tag nu - du vet redan att jag är rädd så du låter mig fortsätta, smälter lydigt i min famn.







Agnus Dei
(Lamb of God, who takes away the sins of the world, have mercy upon us)

Första gången jag såg dig var inget blixtnedslag precis. Du rullade cigaretter på ett alldeles för dyrt café, såg malplacerad ut bland de små tjocka tanterna med hundar smala och långa som fotomodeller. Det mest felaktiga hos dig var cigarettpappret då, och tobaken. Hur vant du fördelade och rullade: Varsamt och metodiskt.
Resten av dig var väl förklätt, som klippt ur ett modemagasin av den dyrare sorten, lika slank som hundarna men med kortare hår och en hatt smakfullt placerad snett över ena örat.
Vem har ens hatt nu för tiden?
Du och tanterna på cafét i alla fall. Men de synade dig fientligt, visste att du var en inkräktare, född i rätt bo men med fjädrarna åt fel håll.
Revoltör i kejsarens kläder.
Kanske stannade min blick en aning längre vid dig då, för även om du inte var ett blixtnedslag så var din närvaro åtföljd av ett muller, ett nytt tumult, en blixt som slagit sig ned vid bordet för länge sedan och hade all tid i världen att inte vika med blicken.
Jag tog tunnelbanan därifrån till honom som kysste mig mot väggar och golv och gav mig tillfälliga illusioner om helhet
Du satt kvar med tanterna och rullade dina cigaretter.







Kyrie
(Lord have mercy; Christ, have mercy; Lord, have mercy.)

Du är rädd för ljudet av hjärtslag och att någon ska färga av sig men jag är redan för nära.
Musiken här inne är för högljudd för min smak men du dansar som om det inte stör dig, kysser mig som om vi just träffats och jag är en engångsgrej. Skrattar mot dina vänner som om jag aldrig lärt mig takten av dina hjärtslag. Du försöker glömma så jag dansar likadant, i kväll kan vi vara främlingar.








Benedictus
(Blessed is He who comes in the name of the Lord)

"Kan du inte bara ta den jävla disken?" Dina ord rullade sammanbitet ur munnen, mötte mig halvvägs genom rummet. Det var redan december och din röst sög all luft ur huset, kall som istapparna utanför. Så jag tog med mig brickan och lämnade dig där bland dina papper, lät diskvattnet ge mig russinfingrar och fokuserade stressen på det allt renare porslinet. Visst kunde jag ta den jävla disken.
Vid den här tiden på året vad du omöjlig att ha och göra med, tvär åt alla håll när du lät det sårade barnet inom dig flyga fritt. Samma skor i hallen och samma hattar på hyllan, men du var en annan.
Varje centimeter av köket hade tydliga avtryck av din närvaro; vykortet från Paris, stenfågeln från din farmor och mina frågor i huvudet: Hur hamnade jag här? Jag borde gå. Jag borde gå hem nu.
Men din mun höll mig tillbaka, kysste rutinmässigt min nacke mjuk och mina ben darriga, kände varje vrå av min kropp och mina utrop om gudomlighet som blev imma på fönstren.
Jag stannade över natten, för evigt lättmutad.








Gloria
(We praise You, we bless You, we adore You, we glorify You, we give thanks)

Du rodnar när jag frågar efter ditt nummer, som en ny lekkamrat på dagis, din förmåga att djärvt möta min blick oavsett vad är plötsligt bortblåst. På en sekund har jag korsat den tysta muren av ögon och andetag och uttalat faktiska ord. En officiell början och ingen av oss vet längre vad vi ska göra, det finns inget manus för när saker är äkta så jag lägger ett finger på din handled, känner efter, är du verkligen här? Ditt nummer bränner sig fast vid min handrygg men ingen bläckförgiftning kan distrahera mig från dina andetag i mitt öra, luften som bildar ett nästan ljudlöst Hej.







Sanctus
(Holy, Holy, Holy Lord God of Hosts; Heaven and earth are full of Your glory.)

På vår ettårsdag målade jag ditt porträtt, tvingade dig att sitta still i två timmar. Du sade att det inte blev ett dugg likt, att jag förskönade, men jag såg dig le när du trodde att jag inte såg.
Ditt förhållande till komplimanger faschinerade mig, du slukade dem på klubbar men stötte dem ifrån dig i ensamhet. När ingen såg tillät du dig att krympa, bli mindre än alla du i offentligheten satte dig över.
"Det handlar bara om att lära sig spelet" sade du ibland, som om alla sociala interaktioner fanns listade i en och samma uppslagsbok.
Jag gömde tavlan i mitt rum och vi bestämde oss för att köpa ballonger, det var en synd att aldrig ha fått ballonger som liten enligt dig. Jag lyckades hålla fast vid dem fram till skrattanfallet på riddarhusbron och du kunde inte ens bli arg för de var faktiskt finare där de svävade i regnet än de någonsin varit i fångenskap.
Den dagen samlade jag på varje ord som inte behövde sägas och varnade om mina släktingar på midsommar. Egentligen varnade jag nog mest om mig och mina rädslor för du höll min hand hela vägen hem.








Credo
(And I expect the Resurrection of the Dead: And the Life of the world to come. Amen.)

Du rullar dina cigaretter som om ingenting har hänt, men dagen är regnig och borden tanttomma. Jag vet att du ser mig men det finns inga ord för oss på det här jävla språket längre så jag vågar inte möta din blick. Fäster den i stället med nålar vid dina händer, vant fördelande och rullande: varsamt och metodiskt.