Den fräna doften av jord
från ångande diken
åkrar och kärr
sprider sig långsamt
i diset
en kylig afton
i tidig vår

Min kropp är en osynlig
skugga
som döljer sig väl
bland åkrarna
och vägarnas nattliga
tystnad

Jag vandrar ensam

Under mina fotspår
i lerjordens tunnlar
vänder regnormarna
mullen
Och de drar stjärnornas
andedräkt
ner i den våta jorden

till materia
doft
födelse och död

Långt härifrån
bakom kalktäckta väggar
i en av de sovande
gårdarna . . .
där vänder sig någon
runt
och förnimmer
ett andetag av längtan
mot huden i sin
blodvärmda kind

Kroppar möter
nu varandra
som varma vätskor
i samma skål
Darrande tungor
förenas
gränslöst i samma smälta
och nerver bultar
som hjälplösa vingar
när heta källådror
brister . . .

Det närvarande döljer sig
bortom det synliga
Brödet sover
ännu fostersömnen
i höga torn
av höstens skördade
spannmål

Svarta almars
uppsträckta händer
gapar i natten
som tysta rop
av ännu ofödda

Allt jag förnimmer
är ett Väsen . . .