Är det inte sorgligt hur man
sitter uppe mitt i natten
och försöker glömma
Sin första kärlek

Sakta passerade nog en
Vår, en sommar, en höst
- jag har sett livet
födas, frodas, förtäras
Utan dina händer
redan

Jag har sett människor
som skrattar åt
sina dumma huvuden
De bästa av nätter
när man levt
förevigt

Jag har sett
Hundra soluppgångar och solnedgångar
minst
Och läst
Hundratusen av de bästa ord


Ibland låter jag mig tro
tro att jag har glömt dig
för jag
tänker ju inte på dig
alltid längre

Tills

det är det mitt i natten igen och jag
hulkar hysteriskt,
minns

något vackert