Det är intressant, ämnet rasism. Jag såg på teve ett inslag om en kvinna från Eritrea, som handlar om hennes val. Hon reser omkring och uppträder som komiker och hon väljer att ämnet skall handla om rasism. Det kunde precis lika gärna handla om sexism eller handikapp.

Det handlar då om hur vi ser på andra människor och om hur vi ser på oss själva. Utifrån detta är vi alla potentiella rasister. Jag anser att rasismen är en naturlig del av att vara människa. Trots att det står i lagen att vi inte skall vara rasister, så är vi det i alla fall.

Det är som att försöka lagstifta bort känslor och vår naturliga nyfikenhet, samt våra naturliga sätt att handskas med en situation. Naturligtvis kan vi låta saker och ting gå till överdrift och vi kan också missbruka en situation. Men så här är det alltså.

Den kvinnan, som har ett svenskt namn, men jag minns inte vad hon heter, fast jag såg programmet igår eller kanske i förrgår. Jag är helt enkelt dålig på att minnas namn. Men jag minns att hon sa att hon är från Eritrea och har växt upp i Sverige. Hon har den hudfärg som är vanlig i Eritrea och jag har den hudfärg som är vanlig i Sverige.

Hon berättade något som är så oerhört vanligt att vi trots att det är vanligt, fortfarande reagerar på det på sådana sätt som vi är vana vid att vi gjort en längre tid. Hon berättade att hon blir betraktad och behandlad på ett sätt som skiljer sig från hur jag blir behandlad i Sverige som svensk.

Hon berättade att hon brukar få frågan om var hon kommer ifrån. Om hon då svarar Lund så frågar 98 % av svenskarna, javisst, Lund, men varifrån egentligen. Vilket hon tar som en del av rasismen. Jag har hört det från fler än henne.

Men då tänker jag genast på att om jag reser till Eritrea och bosätter mig i stad A och sedan flyttar till stad B, så kommer jag att kunna uppleva samma sak där. Det vill säga att eritrianerna kommer att behandla mig som om jag inte vore eritrian. Om det är rasism så finns den väl överallt? De i stad B skulle då fråga mig var ifrån jag kommer. Jag skulle då svara stad A, och få följdfrågan javisst, men varifrån kommer jag egentligen.

Det är inte ett utslag av rasism. Det handlar istället om att jag är ett ovanligt inslag i ett land som Eritrea. Oavsett vad lagen har att säga om rasism, så vill jag ha det till att vi alla är rasister i så fall, eftersom det är så vi handskas med situationen.

Om jag som läkare söker ett jobb i Turkiet så kommer de att prioritera turkar före svenskar. Är det rasism? Om jag söker vilket yrke som helst, inom ramen för vad jag har för yrkeserfarenheter, så kommer de som finns på 'hemmaplan' att prioriteras framför mig.

Nu är jag inte läkare. Jag har inte ens läst på gymnasiet eller på universitet. När jag träffar folk som läst på universitet, så brukar jag bli behandlad därefter. Det vill säga med en viss överlägsenhet. De rår kanske inte för det. Man kanske blir sådan av att gå på universitet.

Som att i ett sammanhang, i en diskussion, när deras argument tryter, få höra dem säga 'vi har ju faktiskt gått på universitet', utan att förstå hur i klaveret de just då trampar. Som att säga att 'vi är svenskar, medan du kommer från Eritrea'.

Men jag tror att det är en naturlig felsägning. Om jag reser till Jamaica så får jag helt enkelt skylla mig själv om de spottar efter mig på gatan eller misshandlar mig på gatan mitt i natten. Det behöver inte hända förstås, men det skulle kunna hända. Åtminstone om jag får tro mina vänner från Jamaica. De som själva åkt på stryk i Stockholm, för att de 'inte ser ut som svenskar'.

Om det är sant att vi mobbar dem vi inte förstår och känner rädsla inför, då är det snarare en naturlag än rasism. För det råkar alla ut för, som ibland faller ur ramen och inte tillhör 'gänget'. Trakasserier finns överallt och inom vardagspsykologin beror det på att det är en sorts försvarsmekanism som löser ut, om vi känner oss osäkra och i underläge.

Du kan förstås kalla det rasism om du vill. Men samma sak händer gång på gång. Exempelvis handikappade råkar ständigt ut för 'rasistisk' behandling. Som om man som handikappad skulle vara det å huvudets vägnar. Att vara rullstolsburen eller inte ha gått på universitetet, eller helt enkelt ha en annan hudfärg, kan gå på ett ut.

Man blir sedd på som om man vore från en annan planet, och man blir behandlad därefter. Tanklösheten finns överallt och den är inte en sjukdom. Jag har kommit fram till att folk handskas på fel sätt med dessa saker. Jag är i och för sig inte den enda som tänker så här, om du nu till äventyrs skulle få för dig det. Tanken är utbredd.

Det är bara det att det är farligt att tänka och tala på det här viset. Det skulle ju kunna göra att den som tidigare kände sig unik, inte längre vore lika unik. Att den som förut haft en roll som offer, inte längre kan anspela på att vara just ett offer.

Vi behandlar varandra, inte efter förtjänst eller ur ett rättvist perspektiv, utan efter helt andra perspektiv och efter helt andra regler. Så för att komma tillrätta med 'rasismen' måste vi börja lära oss att tänka utanför ramarna. Vi måste börja tänka med hjärtat, istället för i de fåror vi har lärt oss hittills.

I en teveserie jag såg på igår var det en känd tysk läkare som uttryckte sig väldigt simpelt. Han sa det att ondskan får oss att handla illa. Men godheten får oss att göra gott. Så om man tänker med hjärtat istället för med arschlet, så kommer man automatiskt att börja behandla andra väl.

Eller som jag sa till gymnasieeleverna när jag föreläste för dem och de frågade om jag fått stryk och hur jag handskades med det. Jag svarade att eftersom jag vet hur det är att få stryk, kan jag inte tänka mig att ge andra stryk. Jag har helt enkelt svårt att tänka mig att behandla en annan människa så illa.

Däremot kan jag förstås be folk dra åt helvete om de inte fogar sig efter mitt lynne för stunden. Det är min förbannade rätt. 'Om du vill få behandling som en medlem ur den kungliga familjen, kläd dig och uppför dig då som en person ur gräddan. Vill du bli behandlad som en uteliggare, klä då och uppför dig som en sådan.'

Det är taget ur ett reportage som en journalist en gång gjorde då han experimenterade med hur att bli behandlad av polisen i tunnelbanans vänthall på T-centralens uppgång Sergels torg, i Stockholm. En person som uppträder självsäkert, med stor pondus och charm, kommer alltid att bli behandlad som en ledare. Medan en som uppträder osäkert och utan självförtroende alltid kommer att hamna i underläge.

Men det är inte bara på sådana saker det hänger. Det beror på andar faktorer också. Som exempelvis om jag är som en katt bland hermelinerna, en katt bland duvor eller på annat sätt skiljer mig en smula från min omgivning. Även i gruppen av tänkta likar, beter vi människor oss som djuren gör.

Det vill säga att de som uppträder som svagare individer går under, så vitt vi inte själva klarar av att hantera situationen. Vi kan alltså välja att se oss som offer för en situation, eller så kan vi beväpna oss inför attacken. Inte med knivar och skjutvapen, utan med insikt, självkännedom och framför allt tålamod och hjärta.

Du kan inte utrota rasismen eller dumheten. Men du kan ta ner den på jorden och lära dig att handskas med den. För om det är som jag tror, så är vi alla i den sitsen att vi kan göra rejält bort oss i en för oss obekant situation. Eller om vi bara 'har en dålig dag'.